”Vi lever varje dag med Rysslands cyniska spel”

På ett sätt vet Iryna Malaj precis hur hon ska hantera det molande hotet från kärnkraftverket. Hon har bott många år i Vyvodove och var rektor i skolan här, fram till dess att den träffades av en missil. Av hennes arbetsplats återstår bara ett skal.

Hon känner alla i byn men kommer inte härifrån:

”Jag föddes alldeles nära Tjernobyl. Min familj bodde i det som kom att kallas zon 3, och 1986 var min morfar chef över transporterna som evakuerade folk: busslaster av människor. Redan natten efter något hänt fick han order om vad han skulle göra – men den officiella informationen dröjde ytterligare två dagar.”

Hon är tyst en kort stund innan hon fortsätter:

”Jag tror inte en sekund på att vi får trovärdig information i tid om något händer här.”

Två gånger har Iryna Malaj blivit verkligt orolig sedan kriget eskalerade: när ryssarna ockuperade kärnkraftverket, och när de förstörde Kachovkadammen sommaren 2023. Det orsakade stora översvämningar och rubbade vattenflödet i hela regionen.

”Då delade myndigheterna ut mediciner och jodtabletter. Men till skillnad från många andra här fick jag inte panik – folk ville hoppa in i sina bilar och dra men jag vet hur man ska bete sig om något händer. Man stannar inomhus, stänger alla fönster och väntar.”

I de små samhällena sydväst om Zaporizjzja – byar med namn som Vyvodove, Myrove, Marhanets, Stryukivka, Tomakivka – har trycket från den ryska beskjutningen ökat sedan i somras. Men invånarna här lever också i skuggan av ett annat hot: kärnkraftverket.

De är visserligen vana vid närheten till anläggningen, som är Europas största och ligger mindre än tre mil bort. Men nu är det krig och i mars 2022 ockuperades kärnkraftverket av Ryssland. Ett halvår senare försattes de sex reaktorerna i viloläge. De producerar ingen el, men bränslet avger sönderfallsvärme under lång tid och det kräver oavbruten nedkylning.

De senaste veckorna har kärnkraftverket omgärdats av nya rubriker: Den 23 september bröts elförsörjningen och sedan dess är anläggningen beroende av dieselgeneratorer.

Aldrig förr har ett kraftverk av den storleken varit utan fast ström under så lång tid. President Volodymyr Zelenskyj och Rafael Grossi, generaldirektör för det internationella atomenergiorganet IAEA, har båda talat om en kritisk situation. Reparationer har till slut påbörjats, men när elen återfås kan det ha gått tre veckor.

I skydd av anläggningen avlossar Ryssland ständigt drönare och missiler mot ukrainsk mark. Ukraina kan inte försvara sig, på grund av risken att skada kraftverket. Ukraina och IAEA har krävt att all militär aktivitet i området upphör, men Ryssland tycks inte intresserat av eftergifter.

Det finns fler risker: i somras sjönk kylvattennivåerna farligt lågt och nära säkerhetssystemets gränsvärden – en indirekt konsekvens av attacken mot Kachovkadammen för över två år sedan.

Vi tar oss runt mellan byarna. Landskapet är platt och torrt, solrosfälten förtvinade och de brungula blomkronorna hänger ledset. Man ser få människor utomhus.

I ett litet kommunhus i Myrove berättar byns talesperson Volodymyr Bilenko om det försämrade säkerhetsläget, om att över 400 bostadshus har skadats av attackerna och om rädslan för radioaktiva utsläpp.

”Vi lever varje dag med Rysslands cyniska spel. Det är som att sitta på en krutdurk som när som helst kan explodera.”

Byarna får stöd av lokala myndigheter, men invånarna här känner sig bortglömda av det internationella samfundet. Förra året skrev de till IAEA-chefen Rafael Grossi och bjöd hit honom, alla undertecknade. Brevet formulerades i samarbete med lokala hållbarhetsexperter och med Greenpeace.

De har inte fått svar.

”Vi som bor här är tydligen inte intressanta. Vi vill inte anklaga någon, men vi tycker att vi har rätt att bli lyssnade på.”

I mer informella samtal uttrycker många sin frustration med IAEA, och de anser att generaldirektören borde göra mer för att pressa Ryssland att demilitarisera kärnkraftverket – som när han var i Moskva helt nyligen, och träffade både president Putin och chefen för den ryska energijätten Rosatom.

Julia Prystash, som är utbildningsansvarig för byn Myroves grundskolor, var den som skickade mejlet med brevet till IAEA. Hon förklarar sitt engagemang för bygden med vad som hände hennes son. Han var 22 år när han tog värvning, precis när kriget eskalerade.

”Han berättade aldrig om det i förväg, men när jag förstod vad han skulle göra frågade jag varför han ville ända till fronten – så oförberedd. Han läste ju juridik, hade ingen militär utbildning. Men han spände ögonen i mig, talade om kriget som existentiellt, om att Ryssland aldrig skulle lämna Ukraina ifred. Och han sa: ’Mamma, det var ni som inte var förberedda. Varför var ni inte det?'”

Han dog i strid, men hans ord ringer hela tiden i hennes huvud.

Flera av samhällena allra närmast fronten tillhör samma administrativa område som Myrove och Vyvodove. Det har blivit svårt att få ut leveranserna av mat och vatten dit, få chaufförer vill åta sig att köra. Invånarna måste själva komma och hämta vad de behöver, bilresor förenade med livsfara. Ryssarna är aktiva dag som natt, med drönare, artilleri, gamla sovjetiska raketkastare.

I de sju byarna i trakten finns livsmedelsbutiker bara i tre. Den som ligger i Vyvodove har öppet veckans alla dagar.

”Ibland har jag fått springa hit, hört drönarnas surr i luften ovanför. Och en gång träffade en missil huset intill affären. Då var jag rädd. Men det är viktigt att öppna, att hålla ut och finnas kvar”, säger ägaren, som heter Anna i förnamn.

Hon förklarar att hon blivit ett slags terapeut.

”Många som kommer handlar nästan ingenting längre, de tycker att det är dyrt. Men de behöver prata. Jag lyssnar.”

Kärnkraften har blivit en bricka i ett geopolitiskt spel. För Ryssland är kraftverket strategiskt: det används dagligen i taktisk krigföring, och det sätter skräck i Europa.

Efter att konsekvent ha avvisat tanken på samarbete öppnade Putin nyligen för en framtida samverkan kring kärnkraftverket, med USA och Ukraina. När det skulle ta form eller hur det skulle fungera är dock högst oklart.

Några dagar efter strömavbrottet i Zaporizjzja, då elledningen förstördes, försvann strömmen även runt Tjernobyl. Den reaktor som havererade 1986 är numera innesluten i en gigantisk behållare, och tvingades för några timmar gå över till reservaggregat. Attackerna på energiinfrastrukturen ses som en del i Rysslands försök att göra vintern hård för Ukrainas befolkning.

Shaun Burnie är kärnenergiexpert hos Greenpeace och har arbetat med kärnenergifrågor i över 40 år, bland annat vid Fukushima. Han har tillbringat mycket tid i Zaporizjzja och menar att det är missvisande att tala om risken för ”en olycka” – händer något är det direkt orsakat av Ryssland, ingen olyckshändelse.

”Vad människorna i de här byarna går igenom är ofattbart. De är otroligt tåliga.”

Ett större radioaktivt utsläpp skulle få följder långt utanför Ukrainas gränser, men Shaun Burnie framhåller att det inte är faran för härdsmälta som är störst.

”Det skulle i princip förutsätta ett medvetet drag från Ryssland, och det är osannolikt. Men man kan få mindre utsläpp av radioaktiv strålning, och de kommer successivt.”

Om kylsystemet blir överansträngt kommer kärnbränslet sakta att bli för varmt, och börja läcka radioaktivitet, förklarar Shaun Burnie.

”Men det unika nu är ju krigssituationen och att kraftverket är ockuperat. Det betyder per definition att ingen information är tillförlitlig. Ukrainas myndigheter har tappat kontakten med kärnkraftverkets sensorer, och med personalen där. De kan visserligen kommunicera med IAEA, men ingen kan lita på Ryssland.”

Mycket tyder på att Ryssland med flit brutit kraftledningen mellan kärnkraftverket och det ukrainska elnätet, enligt Greenpeace. I förlängningen ska syftet vara att med rysk el återstarta en av reaktorerna. Aleksej Likhachev, vd för det ryska, statliga energibolaget Rosatom, har också officiellt nämnt sådana planer.

En verksam reaktor skulle dramatiskt öka riskerna för incidenter som orsakar radioaktiva utsläpp.

Också Shaun Burnie är kritisk till atomenergiorganet:

”IAEA och Grossi talar konsekvent om att ’båda sidor’ ska anstränga sig, trots att vi vet att det är Ryssland som orsakar krisen och det saknas belägg för att Ukraina skjuter i närheten. Det är något som ryssarna påstår. Och Grossi har lovat att offentliggöra brott mot IAEA:s säkerhetsprinciper inför FN, men det har inte skett.”

Det spekuleras om att Rafael Grossi vill stå på god fot med Ryssland inför nästa års val av ny generalsekreterare i FN, en post han kandiderar till.

Det är tveksamt om det blir någon renovering av Vyvodoves skola, få vågar investera bara 17 kilometer från fronten. Dessutom krymper elevunderlaget. Fasaden är prickig av splitter, rektor Iryna Malaj går runt i ruinerna, där köket är det enda rum som fungerar – det låg längst ned och längst bort från missilträffen sett. Nu används det för att laga mat till Ukrainas frontsoldater, och från ugnarna sprids en varm doft av smörbullar med fyllning av äpple och plommon. Det är skördetider.

Iryna Malajs föräldrar lämnade så småningom Tjernobyl och bosatte sig i staden Zaporizjzja, där de fortfarande bor.

”Vi har många gånger skämtat om att de flyttade från ett kärnkraftverk till ett annat. Men vi skrattar inte längre.”