Allt fler äldre och anhöriga hamnar i kläm när Bank-ID ska användas i kontakten med bankerna. Dagens Nyheter har i flera artiklar berättat om hur äldre och personer som hjälper andra med vardagsekonomi möter hinder. Ett uppmärksammat fall gäller en 96-årig kvinna på Åland som fick sitt Bank-ID spärrat av Handelsbanken. För att få ett nytt uppmanades hon att ta sig till Stockholm. Åland är ett självstyrande område under Finland ute i Östersjön, och för en 96-åring är en sådan resa långt ifrån självklar.
Även anhöriga som hjälper personer med funktionsnedsättning stöter på problem i vardagen. Det kan handla om att logga in på banken, betala räkningar eller sköta kontakter med myndigheter. Flera instanser som möter bankkunder berättar om återkommande frustration.
– För många är det här ett påtagligt problem, säger Fredrik Nordquist, jurist på Konsumenternas bank- och finansbyrå, som ger råd till bankkunder.
DN:s läsare har också hört av sig med vittnesmål. En del uppger att de struntar i reglerna och använder en anhörigs Bank-ID för att klara vardagen, trots att det inte är tillåtet.
Branschorganisationen Svenska Bankföreningen, med cirka 30 medlemmar, säger sig vara medveten om problemen.
– Vi har dialog med bankbyrån och får kundklagomål till oss, så vi känner till att det finns problem, säger Åsa Arffman, chefsjurist på Svenska Bankföreningen.
Hon säger att föreningen tar emot synpunkterna och diskuterar dem med medlemsbankerna.
– Det är ett problem om kunderna inte tycker sig kunna använda tjänsterna. Det tycker medlemmarna också.
En åtgärd som lyfts fram är framtidsfullmakt, en skriftlig handling där en person i förväg kan ange vem som ska företräda hen i ekonomiska angelägenheter vid sjukdom eller ålderdom. Svenska Bankföreningen har tagit fram en mall och information om anhörigbehörighet.
– Det är ett av våra bidrag för att det ska kunna bli enklare för kunden att göra sina bankärenden om man är i behov av hjälp, säger Åsa Arffman.
Hon understryker att Bankföreningen inte har makt att tala om för medlemmarna vad de ska göra. Om kunder inte kan använda Bank-ID måste det finnas alternativ.
– Bankerna har olika lösningar, men det finns regler för vad de kan och inte kan göra. Och de reglerna följer bankerna, säger hon.
Enligt Arffman krävs lagändringar om det ska bli lättare för kunderna i framtiden.
Finansiell ID-Teknik AB, företaget som utvecklar och tillhandahåller Bank-ID, grundades 2002. Ägare är Swedbank, Handelsbanken, SEB, Länsförsäkringar Bank, Skandiabanken och Danske Bank. Tjänsten används av cirka 8,7 miljoner människor i Sverige och har därmed blivit en central del av den digitala infrastrukturen. Bank-ID används inte bara för banktjänster utan också för kontakt med myndigheter, sjukvård och försäkringsbolag.
Pressansvarig Charlotte Pataky säger att företaget är medvetet om utmaningarna.
– Vi är i allra högsta grad medvetna om att det finns utmaningar för äldre personer, personer med funktionsnedsättning och anhöriga, säger hon.
Samtidigt pekar hon på säkerhetskraven.
– Utmaningen är att Bank-ID måste vara säkert. Inte minst när många äldre utsätts för bedrägerier. Vi måste veta att det är rätt person som använder sitt Bank-ID, säger Charlotte Pataky.
Företaget arbetar ständigt med att utveckla appen så att den ska vara enkel och tillgänglig, men också säker. Pataky beskriver det som en balansgång.
– Det är inte alla gånger det kan vara så tillgängligt, för då blir det inte säkert, säger hon.
Bakgrunden till problemen är att den svenska banksektorn under lång tid digitaliserat stora delar av sin verksamhet. Bankkontor läggs ner, kontanter minskar och allt fler tjänster förutsätter inloggning med e-legitimation. För de flesta fungerar det smidigt, men för äldre, sjuka och funktionsnedsatta kan det bli ett stort hinder. De senaste åren har även bedrägerier mot äldre ökat, vilket fått bankerna att skärpa sina kontroller. Det har skapat en svår avvägning mellan tillgänglighet och trygghet.
Med en åldrande befolkning och fortsatt digitalisering lär frågan inte försvinna. Flera aktörer inom banksektorn pekar nu på lagstiftaren som den som behöver agera för att reglerna ska bli mer anpassade till verkligheten.
