Något är djupt störande när barn blir till lealösa ”Pinocchio”-dockor

Festivalen Pop up puppets i Stockholm har i år bjudit in det franska gästspelet ”Pinocchio (live) #3”, en föreställning som väcker starka reaktioner. DN:s recensent Johanna Paulsson beskriver verket som beundransvärt skickligt men bitvis svårt att värja sig mot – känslan av övergrepp ligger nära till hands. I denna tolkning är det inte en trädocka som förvandlas till ett riktigt barn, utan riktiga barn som blir till dockor.

Föreställningen, som är den tredje delen i en serie, vänder därmed upp och ner på själva kärnan i Carlo Collodis klassiska berättelse. Pinocchio har genom åren tolkats otaliga gånger, från Disneys animerade version till modernare dramatiseringar. Men få har vågat ta steget att låta mänskliga kroppar inta dockornas plats. Det är just detta som gör ”Pinocchio (live) #3” till en både fascinerande och obehaglig upplevelse.

Dockteater som konstform har länge varit förknippad med barn – men under de senaste decennierna har allt fler vuxeninriktade produktioner vuxit fram. Internationella festivaler som Pop up puppets har blivit en plattform för experimentella verk som utmanar gränserna mellan människa och objekt, levande och mekaniskt. Den franska scenkonstscenen har varit särskilt framträdande i denna utveckling, med kompanier som arbetar i gränslandet mellan dockteater, performance och fysisk teater.

I Stockholm har Pop up puppets etablerat sig som en återkommande mötesplats för både nordiska och internationella aktörer. Festivalen lockar publik som inte nöjer sig med traditionella uppsättningar, utan söker konst som ställer obekväma frågor. ”Pinocchio (live) #3” passar väl in i denna profil – den handlar ytterst om kontroll, makt och kroppslig autonomi. Att se levande barn gestalta dockor väcker tankar om hur vi betraktar barndom, inte minst i en tid där unga människor allt mer formas av digitala och sociala normer.

Paulsson lyfter i sin recension fram det skickliga hantverket, men stannar inte där. Hennes formulering om övergrepp kan förstås på flera plan. Dels handlar det om det sceniska greppet att barnen fråntas sin mänskliga rörlighet och reduceras till objekt – en handling som i sig kan upplevas som våldsam. Dels kan kritiken läsas som en kommentar till hur berättelsen om Pinocchio alltid har handlat om att forma någon till något den inte är. I originalberättelsen är det marionetten som längtar efter att bli människa; här är det tvärtom, och det skapar en obehaglig spegling av vår tids förväntningar på barn.

Föreställningens styrka ligger i att den inte erbjuder några enkla svar. Publiken lämnas med frågor snarare än bekräftelser. Är barnen medvetna deltagare i ett konstnärligt projekt, eller blir de utnyttjade? Vad innebär egentligen en dockas status – och varför känner vi obehag när gränsen suddas ut? Sådana frågor är sällsynta i den kommersiella scenvärlden, och just därför kan ”Pinocchio (live) #3” ses som ett viktigt inlägg i en pågående diskussion om etik och estetik inom performancekonsten.

Ur ett bredare perspektiv speglar föreställningen också en trend inom samtida teater där klassiska sagor omtolkas med ett kritiskt och ibland mörkt anslag. Inte minst har franska och belgiska kompanier under 2000-talet utforskat sagornas dolda undertoner – något som svensk publik fått se prov på genom gästspel och turnéer. Pop up puppets har här spelat en viktig roll som inkörsport till nya influenser.

Att recensenten beskriver upplevelsen som svår att värja sig mot kan tolkas som att föreställningen faktiskt lyckas med sitt syfte: att skapa en känslomässig och kroppslig reaktion som går bortom den intellektuella analysen. Även om obehaget är påtagligt är det just detta som gör att verket stannar kvar hos åskådaren långt efter att ridån fallit.

Huruvida ”Pinocchio (live) #3” är ett mästerverk eller ett övertramp lär förbli en öppen fråga. Men i en tid där gränserna för konstnärligt uttryck ständigt förhandlas, är det föreställningar som denna som tvingar oss att reflektera över var gränsen går – och om den över huvud taget bör finnas. För den som söker en scenisk upplevelse som inte liknar något annat, och som inte räds att konfronteras med svåra frågor, är detta ett självklart besök under festivaldagarna i Stockholm.