Lina Lund: Rätten till lika lön anklagas för att vara ett administrativt monster

EU:s lönetransparensdirektiv har skapat en av de mest infekterade striderna inom unionen på senare tid. Direktivet, som skulle ha varit infört i medlemsländerna i början av juni, har mött hårt motstånd från flera håll och kritiseras nu som ett byråkratiskt monster.

Bakgrunden är EU-kommissionens ambition att komma till rätta med löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Statistiken visar att kvinnor inom EU i genomsnitt tjänar elva procent mindre per arbetad timme än män. Genom direktivet ville Bryssel införa krav på lönetransparens, där anställda ska ha rätt att få information om lönenivåer och där företag måste redovisa eventuella löneskillnader.

Sverige röstade nej redan 2023 och är nu, tillsammans med en majoritet av medlemsländerna, försenat med införandet. Regeringens argument är att reglerna skulle vara administrativt betungande och ta fokus från annat jämställdhetsarbete. Arbetsgivarorganisationer som SKR och Svenskt Näringsliv instämmer och menar att den svenska modellen med lönekartläggning redan uppfyller syftet.

I Tyskland, Europas ekonomiska motor, är tongångarna liknande. Kritiker där pekar bland annat på att direktivets tyska namn, EU-Entgelttransparenzrichtlinie, i sig självt är ett exempel på krånglig byråkrati. Frågan har blivit en symbol för den växande irritationen över EU:s regleringsiver.

De europeiska fackförbunden ser däremot direktivet som ett viktigt verktyg i kampen mot lönediskriminering. De beklagar att frågan om rättvisa löner återigen prioriteras bort och menar att hemliga lönelistor är en grundbult i den strukturella ojämlikheten.

EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har gjort klart att hon inte tänker backa. För henne är frågan personlig, och hon har uttalat att kvinnor måste ha rätt att veta om deras arbetsgivare behandlar dem rättvist. Kommissionen har avvisat Sveriges önskemål om en ny förhandlingsrunda.

Striden handlar dock om mer än löner. Den har blivit en symbol för den bredare konflikten mellan EU:s ambitioner och medlemsländernas ovilja att acceptera ökad byråkrati. Regelkrånglet får nu skulden för allt från avindustrialisering till bostadsbrist och irriterande plastkorkar på flaskor.

Endast en handfull av EU:s 27 medlemsländer har infört reglerna i tid, trots att de haft tre år på sig. Det säger en del om hur djupt motståndet sitter. Frågan är nu om kommissionen kommer att tvinga medlemsländerna att följa direktivet eller om man tvingas till kompromisser.

För Sveriges del innebär detta en svår balansgång. Å ena sidan vill regeringen värna den svenska partsmodellen där löner sätts genom kollektivavtal. Å andra sidan riskerar man att hamna i konflikt med EU:s rättsliga krav. Den svenska regeringen hoppas fortfarande på en mjukare linje från Bryssel, men kommissionen har hittills varit orubblig.

Utvecklingen följs nu noga av arbetsmarknadens parter i hela Europa. Frågan om lönetransparens har blivit en testfråga för hur långt EU kan gå i sin reglering av arbetsmarknaden, och utgången kan komma att få betydelse för framtida direktiv på området.