DN Debatt. ”Klimakteriet sliter på livet – så kan kvinnor få snabbare hjälp”

Klimakteriet – en naturlig livsfas som kräver bättre vård

Klimakteriet är ingen sjukdom utan en naturlig del av varje kvinnas liv. Trots detta orsakar övergångsåldern för många kvinnor betydande besvär som påverkar både arbetsförmåga och livskvalitet. Värmevallningar, svettningar, sömnproblem, nedstämdhet och torra slemhinnor kan för många göra vardagen avsevärt tyngre.

Situationen i svensk sjukvård är problematisk för denna patientgrupp. Kvinnor med klimakteriebesvär hänvisas vanligtvis till primärvården eller gynekologisk specialistvård där köerna ofta är långa. Eftersom klimakteriet inte klassificeras som en sjukdom hamnar dessa besvär ofta längst ned i prioritetsordningen. Detta resulterar i att många kvinnor lämnas utan effektiv hjälp.

Detta är ett tydligt systemfel inom vården. Kvinnor bör inte behöva vänta i månader för att få hjälp med tillstånd som i många fall skulle kunna bedömas och behandlas snabbare och mer patientnära.

En lösning finns redan inom vårdsystemet: att ge barnmorskor, som redan har gedigen erfarenhet av hormonell behandling, rätt att förskriva läkemedel vid klimakteriebesvär. Det vore en naturlig utveckling att låta barnmorskor axla ett större ansvar inom klimakterievården.

Barnmorskeförbundet rekommenderar att alla kvinnor bör erbjudas ett besök på barnmorskemottagning under mitten av livet. Där kan kvinnans behov kartläggas genom dialog, rätt stöd sättas in i tid och gynekologisk undersökning erbjudas vid behov.

Frågan handlar inte bara om tillgänglighet utan om att ta kvinnors hälsobesvär på allvar. Klimakteriet påverkar inte bara kroppen utan även arbetsliv, relationer och psykisk hälsa. När vården inte finns tillgänglig i rätt tid tvingas kvinnor arbeta med sömnbrist och uthärda symtom som de inte borde behöva tolerera. Detta är inte värdigt ett modernt sjukvårdssystem.

Behandling av klimakteriebesvär, enligt både svenska och internationella riktlinjer, utgår från kvinnans egen berättelse och symtom kombinerat med en individuell riskbedömning. Detta kräver sällan avancerade medicinska utredningar utan snarare förmågan att lyssna, bedöma och ge rätt stöd – uppgifter som barnmorskor redan utför dagligen med hög medicinsk kompetens.

För tre decennier sedan fick barnmorskor förskrivningsrätt för hormonella preventivmedel. Idag ansvarar de för cirka 90 procent av all sådan förskrivning i Sverige. Detta vittnar om en lång och väl etablerad erfarenhet av hormonell behandling, rådgivning och riskbedömning. Barnmorskor möter kvinnor genom hela livsförloppet, inte bara i samband med graviditet och förlossning.

Det finns inga rimliga tvivel om att yrkesgruppen har kompetens för uppgiften. Barnmorskors förskrivningsrätt bygger på en grundlig utbildning inom reproduktiv fysiologi, endokrinologi och hormonell farmakologi. Utbildningen kombinerar teoretiska kunskaper med praktisk träning i klinisk handläggning, riskbedömning och rådgivning inom sexuell och gynekologisk hälsa.

Barnmorskor och gynekologer samarbetar redan nära inom mödrahälsovård, preventivmedelsrådgivning och sexuell hälsa. Svenska barnmorskor utgör en högt kvalificerad yrkeskår med tydliga kompetensgränser och god förmåga att avgöra när en patient behöver remitteras vidare till gynekolog eller annan läkare.

När kvinnors vanliga hälsobesvär organiseras som om de alltid kräver läkarkompetens blir vården både dyrare och sämre. Sjukvården bör inte vara strukturerad så att kvinnor i onödan hänvisas mellan olika vårdinstanser. Den ska vara tillgänglig där behovet finns, med rätt kompetens vid rätt tidpunkt. Barnmorskor är redan en av vårdens mest uppskattade yrkesgrupper, och att ge dem större ansvar för klimakterievården skulle vara ett effektivt sätt att utnyttja befintlig kompetens.

Att utöka barnmorskors förskrivningsrätt är också ett sätt att använda vårdens resurser mer effektivt. Idag läggs värdefull läkartid på besvär som barnmorskor med rätt mandat skulle kunna hantera tryggt och effektivt. Detta skulle korta väntetiderna, öka tillgängligheten och ge fler kvinnor snabbare hjälp. Samtidigt skulle läkares tid frigöras för patienter med mer komplicerade tillstånd och större behov av specialistinsatser.

Frågan har lyfts upprepade gånger – av professionen, i riksdagen och av olika organisationer. Trots detta har ingen förändring skett. Socialstyrelsen, Läkemedelsverket och regeringen har haft möjlighet att agera, men frågan har fastnat i utredningar och ansvarsförskjutning. Under tiden fortsätter många kvinnor att söka vård, få besked om att deras tillstånd inte är farligt, för att sedan lämnas utan effektiv behandling.

Situationen är ohållbar. Klimakterievård ska inte vara ett lotteri där tillgången avgörs av bostadsort, vilken läkare man råkar träffa eller köernas längd. Sverige behöver en vårdmodell där kvinnor får rätt hjälp i tid, av rätt yrkesgrupp och på rätt vårdnivå.

Det är dags för ansvariga myndigheter och regeringen att sluta skjuta frågan framför sig och ge barnmorskor rätt att förskriva hormonbehandling vid klimakteriebesvär. Detta är ingen marginell förändring utan en nödvändig reform för en bättre och mer jämlik sjukvård.