Hyrox-fenomenet: När träning blir sport och gemenskap

När Jessica Thompson stod vid startlinjen för Hyrox Atlanta i oktober förra året var hon nära att vända om. Omgiven av vältränade kroppar ifrågasatte hon sitt beslut att delta. Men när hon väl började tävla försvann rädslan.

Thompson, som för 20 år sedan var med om en svår bilolycka och har begränsad rörlighet i vänster arm samt balansproblem, genomförde loppet som paraidrottare. När hon korsade mållinjen var känslan överväldigande.

”Jag hade vant mig vid att få höra allt jag inte kan göra,” berättar Thompson. För henne blev Hyrox-loppet ett livförändrade bevis på hennes förmåga.

Sedan starten i Tyskland 2017 har Hyrox vuxit explosionsartat. Över 1,5 miljoner personer från 30 länder har deltagit i minst ett lopp. I New York har evenemanget tredubblats i storlek bara det senaste året – från 15 000 till cirka 50 000 deltagare, med åldrar från 16 till 85 år.

Konceptet är enkelt men krävande: deltagarna springer en kilometer, utför en styrkeövning, springer en kilometer till, och fortsätter så tills de klarat åtta löprundor och åtta olika övningar. Bland övningarna finns ”sled push” (putta en tung släde framåt), ”farmer’s carry” (gå med tunga kettlebells) och ”wall balls” (kasta en medicinboll mot en vägg).

I början lockade Hyrox främst elitmotionärer, men nu breddas deltagarfältet snabbt. Över 15 000 gym världen över har blivit officiella Hyrox-träningsanläggningar.

Dan Trink, instruktör vid gymmet The Fort i New York City, deltog i sitt första Hyrox-lopp 2022. ”Jag kom in och det var typ fler magrutor än näsor i rummet. Alla där var supervältränade,” berättar han. Vid förra årets New York-evenemang var deltagarfältet betydligt mer varierat.

Trots likheter med andra hinderbanelopp som Tough Viking och tävlingar som Ironman och Crossfit, menar Hyrox-anhängare att tröskeln för att delta är lägre. Shay Kostabi, erfaren träningsinstruktör och medgrundare till konsultfirman Fitcarma, jämför med Spartan-lopp där deltagarna ofta kommer i mål leriga och ibland blodiga.

”Jämfört med det är Hyrox mer kontrollerat, rent och säkert, men ändå tillräckligt utmanande för att man ska känna sig stolt efteråt,” förklarar Kostabi.

Framgången för Hyrox kan delvis förklaras av det växande intresset för styrketräning. ”Man får styrketräningen på köpet, utan att det känns som ett måste,” menar Kostabi.

Moritz Furste, trefaldig olympisk medaljör i landhockey och en av Hyrox grundare, berättar att han och medgrundaren Christian Toetzke ville skapa en tävling för vanliga motionärer. De såg att många blandade kondition och styrka i sin träning och utvecklade därför Hyrox som en hybrid.

”Vi ville skapa en mer tävlingslik miljö för dem som går till gymmet,” förklarar Furste.

Idén att göra gymträning till tävlingssport är inte ny. Mark Dyreson, professor i idrottsvetenskap vid Penn State Center for the Study of Sports in Society, påpekar att tränare och entreprenörer i decennier har försökt med liknande koncept.

”Vissa älskar att bara gå till gymmet och köra sitt pass, men för de flesta är det ganska tråkigt. Om man kan göra det till en tävling eller ett spel blir det mycket mer intressant för många,” säger Dyreson.

För Helen Ogunjimi, 41-årig personlig tränare från Chicago och tidigare professionell basketspelare, gav Hyrox en efterlängtad utmaning. Trots initial tveksamhet deltog hon i Hyrox Chicago i november och planerar nu att tävla i Japan. Hon hoppas bli en av de första svarta kvinnorna att kvalificera sig till Hyrox världsmästerskap, där de 15 bästa i varje klass deltar.

”Jag bygger upp min motor,” säger Ogunjimi, som överraskats av hur mycket hon uppskattar löpningen igen – om än i mindre doser.

Sociala medier har bidragit starkt till Hyrox snabba spridning. Många deltagare delar sina prestationer online, och de officiella tävlingsbilderna får alla att se professionella ut. ”Det ger folk en identitet. Det finns en gemenskap, en grupp att höra till, och folk bara älskar det,” förklarar Kostabi.

Hyrox styrka ligger också i att övningarna liknar vardagliga rörelser, menar Kelly McGonigal, hälsopsykolog vid Stanford University. Till skillnad från traditionella löptävlingar finns heller inget ”sist i mål” eftersom nya startgrupper kontinuerligt släpps iväg.

För Jessica Thompson blev stödet från publiken och medtävlande avgörande. När hon värmde upp hjälpte en annan deltagare henne att knyta skorna när hon märkte att Thompson hade skakiga händer.

”Även i en tävlingssituation ser folk efter varandra,” säger Thompson. ”Det förändrar ens tankesätt. Det handlar mindre om vad man saknar och mer om vad man faktiskt kan göra.”