Sju tecken på att ditt barn rör sig för lite – detta kan du göra

Oron för barns och ungdomars fysiska aktivitetsnivå växer i takt med att allt fler studier pekar på långsiktiga hälsorisker kopplade till stillasittande. Enligt forskare inom idrottsvetenskap kan brist på regelbunden rörelse under uppväxten få konsekvenser som följer individen genom hela livet.

Barn som inte rör sig tillräckligt löper högre risk att utveckla både fysiska och psykiska hälsoproblem i vuxen ålder. Det handlar inte bara om risken för övervikt och fetma, utan även om benhälsa, hjärt-kärlsjukdomar och psykiskt välbefinnande.

”Det finns tydliga forskningsresultat som visar att grundläggande motoriska förmågor som utvecklas under barndomen har direkt koppling till aktivitetsnivån senare i livet,” förklarar Anna Svensson, docent i idrottsvetenskap vid Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm. ”Om barnet inte utvecklar dessa färdigheter under sina formativa år kan det bli svårare att ta igen det senare.”

Men hur mycket rörelse behöver egentligen barn och ungdomar i olika åldrar? Enligt Folkhälsomyndighetens rekommendationer bör barn och ungdomar mellan 6 och 17 år vara fysiskt aktiva minst 60 minuter om dagen, med en blandning av måttlig och hög intensitet. För barn under 6 år är rekommendationen ännu högre – de bör vara aktiva flera timmar dagligen.

”Det behöver inte vara organiserad idrott hela tiden,” påpekar Magnus Karlsson, professor i ortopedi och expert på barns benhälsa vid Lunds universitet. ”För små barn räcker vardagsrörelse långt – att klättra, balansera, springa och hoppa i lekens form. Det viktiga är att det blir av regelbundet.”

För tonåringar blir dock bilden mer komplicerad. I puberteten sker en betydande minskning av fysisk aktivitet hos många ungdomar, särskilt hos flickor. Detta sammanfaller med en period då kroppslig utveckling gör att motion och rörelse är särskilt viktig.

”För tonåringar är det viktigt med aktiviteter som stärker skelettet, eftersom uppbyggnaden av benmassa då är som mest intensiv,” förklarar Karlsson. ”Aktiviteter med belastning som bollsporter, dans och styrketräning är särskilt värdefulla.”

Men räcker vardagsmotionen om barnet inte deltar i organiserad idrott? Experterna är eniga om att all rörelse är bättre än ingen, men att organiserad aktivitet ofta ger fördelar som är svåra att uppnå genom enbart vardagsmotion.

”Organiserad idrott ger både regelbundenhet och social gemenskap som stärker motivationen,” säger Johanna Bergman, idrottspsykolog och forskare vid Karolinska Institutet. ”Men det betyder inte att barn som inte gillar föreningsidrott är dömda till ohälsa. Det handlar om att hitta aktiviteter som barnet tycker är roliga och meningsfulla.”

För familjer där barnen inte deltar i organiserad idrott finns det flera strategier för att säkerställa tillräcklig fysisk aktivitet. Att cykla eller gå till skolan, att leka utomhus efter skoltid, och att som familj göra aktiva val på helgerna kan tillsammans skapa en livsstil som främjar rörelse.

”Det är viktigt att föräldrar förstår att de är förebilder,” påpekar Bergman. ”Om föräldrarna prioriterar rörelse i sin vardag är chansen mycket större att barnen gör detsamma.”

Skolan spelar också en avgörande roll. Idrottsundervisningen når alla barn, oavsett socioekonomisk bakgrund, och kan introducera olika aktivitetsformer som passar olika individer. Flera kommuner experimenterar nu med utökade idrottstimmar och rörelsepauser under skoldagen.

”Vi ser tydliga positiva effekter på både fysisk hälsa och inlärningsförmåga när skolan aktivt arbetar med rörelse under hela dagen, inte bara på idrottslektionerna,” säger Peter Hassmén, professor i idrottspsykologi vid Umeå universitet.

Trots allmän konsensus om rörelsens betydelse visar statistiken att endast omkring 40 procent av svenska barn och ungdomar når rekommendationerna om daglig fysisk aktivitet. Den digitala utvecklingen med skärmanvändning och stillasittande aktiviteter har förändrat barns vardag drastiskt jämfört med tidigare generationer.

”Detta är ett samhällsproblem som kräver insatser på flera nivåer,” avslutar Svensson. ”Från stadsplanering som främjar aktiv transport till idrottsföreningar som inkluderar fler, och från skolans arbete till föräldrars medvetenhet – alla delar behövs för att vända trenden.”