Anders Wijkman: Det här krävs för att erbjuda våra barnbarn en positiv framtid

Anders Wijkman fortsätter sin kritik mot den svenska klimatpolitiken. I en ny debattartikel i Dagens Nyheter återkommer han till frågan varför ledande politiker och partier duckar inför framtidens största utmaningar. Den första texten, publicerad den 28 juli, illustrerades med bilder från de omfattande bränderna i sydvästra Frankrike. Nu följer han upp med ett svar till Billy Larsson, som tidigare har invänt mot Wijkmans analys.

Wijkmans huvudbudskap är att klimatförändringen i sig inte är det enda problemet. Det grundläggande problemet är den ekonomiska modellen, som bygger på ständig materiell tillväxt på en ändlig planet. Han pekar också på att utvecklingen av artificiell intelligens sker i hög hastighet, utan att samhällets bästa sätts i centrum. Många AI-experter har varnat för utvecklingen och krävt regelverk, men frågan finns enligt Wijkman inte på den politiska agendan.

Debatten kommer samtidigt som Europa upplever allt fler extrema väderhändelser. Skogsbränderna i sydvästra Frankrike blev en påminnelse om hur sårbara samhällen är, och i Sverige har frågor om krisberedskap och klimatanpassning fått allt större politiskt utrymme. Wijkman knyter an till den utvecklingen när han efterfrågar en bredare diskussion om ekonomins roll i klimatomställningen.

I sin analys hänvisar han till nationalekonomen Simon Kuznets, som låg bakom nationalräkenskaperna. Kuznets varnade redan på 1930-talet för att produktionstillväxt inte skulle jämställas med välfärd. Ändå har BNP-tillväxt blivit politikens främsta mål. Wijkman menar att den modellen nu har nått vägs ände: den kan inte ligga till grund för en utveckling som stabiliserar klimatet, skyddar ekosystemen och skapar ett mer rättvist samhälle.

I en replik den 6 augusti instämde Billy Larsson i att situationen är djupt allvarlig. Han invände dock att förutsättningarna att hantera klimatkrisen är begränsade, eftersom enskilda människor ser små effekter av sina egna ansträngningar. Wijkman håller inte med. Han hänvisar till opinionsundersökningar som visar att över 70 procent av befolkningen är missnöjda med Tidöregeringen och vill ha en mer ambitiös klimatpolitik.

Larsson har i sin replik beskrivit människors vardagserfarenhet som avgörande. Om enskilda individer inte ser resultat av sina klimatval, blir det svårt att upprätthålla politiskt stöd för nödvändiga reformer, menar han. Wijkman svarar att detta inte minskar politikerns ansvar att gå före. De mest effektiva åtgärderna ligger på strukturell nivå och kräver radikala politiska beslut, enligt Wijkman. Det handlar om förändringar i energisystemen, materialanvändningen, jord- och skogsbruket samt infrastrukturen. Sådana investeringar kan ge flera nyttor, bland annat genom att stärka både den civila och den militära beredskapen.

Larsson har också menat att en förändrad ekonomisk inriktning förutsätter ändrade värderingar, eftersom människor i allmänhet är inriktade på ökad konsumtion och statusjakt. Wijkman säger att han inser betydelsen av värderingsförändringar, men att politiken inte kan vänta på dem. Att invänta nya värderingar vore, enligt honom, att missuppfatta politikerns roll.

Wijkman är skarp i sin kritik av den rådande ekonomiska modellen. Naturen finns inte med i modellen, och skador på klimatet och ekosystemen syns inte i bokföringen. Samtidigt utgår modellen från att människor enbart drivs av egennytta, något han beskriver som en grov förenkling av verkligheten. Utan en djupgående förändring av ekonomin ser han ingen möjlighet att ge barn och barnbarn en positiv framtid.

De skador som redan märks är allvarliga. Bränder, skyfallsregn, översvämningar, långa torkperioder, skogsskövling och jordförstöring blir allt vanligare. Parallellt ökar ojämlikheten, och tilliten i samhället minskar. Wijkman menar att detta borde få den politiska klassen att ta ledningen, men att fegheten sitter i systemet.

Någon färdig plan för hur en ekonomisk omställning ska gå till finns inte, medger han. Men en förutsättning är att frågorna blir föremål för ingående analys och diskussion. Han efterlyser breda samråd där medborgarna bjuds in. Utan en sådan debatt, skriver han, kommer politiken även fortsättningsvis att svika väljarna i de frågor som betyder mest för framtiden.