Björn Wiman: Klimathjältarna står för hopp när drakarna tar över världen

I skuggan av klimatkrisen – ungdomsrörelsen som väckte världen

En mörk kväll strax före andra världskrigets utbrott håller en spränglärd men ännu relativt okänd professor vid Oxford ett föredrag om drakar. Publiken består av barn, förmodligen för att professorns första skönlitterära bok, en fantasyberättelse om en liten ”hobbit”, just har publicerats.

J.R.R. Tolkien förklarar för Oxfords småttingar att drakar inte bara är skräckinjagande fantasifoster från det förflutna, utan representerar ett förhållningssätt till tillvaron. Drakar samlar rikedomar utan glädje, lever på paranoia och förstör världen för dem som finner mening i de små tingen.

Detta drakarnas sinnelag, menade Tolkien, har överlevt in i vår tid. De moderna drakarnas värld kan skådas i industrilandskapen, sönderslitna och förmörkade av gifter, bränder och rök.

Den amerikanske historikern Timothy Snyder uppmärksammade nyligen föreläsningen från 1938 i ett inlägg på Substack. Den hölls långt innan Tolkien nådde världsrykte med sin trilogi om Härskarringen, som i grunden berättar om hur mörka krafter försöker bryta ner den frihet som är hoppets förutsättning.

Tolkiens spår återfinns även i Helena Molins dokumentärfilm ”Strejkarna”, som skildrar den ungdomsdrivna klimatrörelsen Fridays for Future. Rörelsen, som hösten 2018 började med skolstrejker för klimatet utanför Sveriges riksdag, mobiliserade på kort tid mer än 7,5 miljoner människor i 185 länder.

Dokumentären visar en grupp barn som tidigt förstår allvaret i jordens framtid. Många av dem blir djupt deprimerade och ensamma i sin insikt om att mänskligheten är på väg att lämna ”livets korridor” – den era av klimatmässig stabilitet som möjliggjort vår civilisations utveckling.

Andreas Magnusson, en av de drivande i rörelsen, säger: ”Det hjälper ju inte att bara vara arg hela tiden, man måste ju göra något med det.” Systrarna Sophia och Isabelle Axelsson uttrycker sin frustration: ”Ibland känns det helt ofattbart. Hur kan det vara faktum att allt det här händer och våra politiker inte gör någonting. Har vi fel någonstans?!”

Ungdomarna mobiliserar kring kraven att världens ledare ska lyssna på forskarna, följa Parisavtalet och fokusera på klimaträttvisa. Trots det allvarliga budskapet finns skratt, fnitter och livskraft överallt. ”We are unstoppable, another world is possible”, skanderar de i demonstrationstågen.

Rörelsen får snabbt internationell uppmärksamhet. Leonardo DiCaprio sms:ar och vill träffas, FN:s generalsekreterare kallar till extrainsatt klimatmöte. Greta Thunberg seglar över Atlanten och möts av ”Make America Greta Again”-skyltar i New York. När hon håller sitt numera ikoniska ”How dare you”-tal i FN:s generalförsamling kan kamraterna hemma i Sverige, som följer direktsändningen, inte hålla tillbaka tårarna.

Men så tar framgångssagan slut. Först kommer pandemin som tömmer rörelsen på kraft. Sedan valnatten 2022, då både miljödepartementet och de svenska klimatmålen i praktiken avvecklas. Hos aktivisterna växer frustrationen som leder till alltmer handgripliga protestmetoder – aktioner på bankernas årsstämmor, demonstrationer i riksdagen som slutar med att de blir bortförda av polis.

Donald Trump återväljs med löften om ”Drill, baby drill”. Samhället blir alltmer repressivt mot klimataktivister och de första domarna faller i tingsrätten. Trötthet och tomhet syns i aktivisternas blickar. ”Jag har gett upp. Jag tror inte längre att det kommer att bli bättre”, säger Ell Jarl, en av aktivisterna.

Per Olov Enquist skrev redan 1992 i sin essäbok ”Kartritarna” om ungdomsrörelser som ockuperade bostadshus i Köpenhamn under 80-talet – inte för att förändra samhället, utan för att de saknade tro på det. ”Man saknade hopp men utan saknad, eftersom detta förutsatte vetskap om möjligheter som var realistiska och inom räckhåll”, konstaterade Enquist. Att sakna hopp utan saknad är den djupaste avgrunden – den som är utan hopp börjar hata livet.

Greta Thunberg, som på senare år riktat stort engagemang mot Israels krig i Gaza, säger med tårar i ögonen att hon accepterat att hon inte kommer att leva ett långt liv, men att hon hellre gör allt hon kan under den tiden för att förbättra saker. Det är smärtsamt att höra en ung människa uttrycka sådana tankar.

Paradoxalt nog har världsutvecklingen kanske kommit de modstulna klimataktivisterna till undsättning. Kaoset efter kriget mot Iran har avslöjat de enorma ekonomiska och geopolitiska risker som följer med beroendet av olja och gas. Plötsligt vill många länder göra sig oberoende av fossila bränslen – inte primärt för klimatet, utan för frihetens skull.

Vid ett nyligen avslutat toppmöte i Colombia samlades världsledare för att börja skapa en historisk plan för utfasning av fossila bränslen. Den svenske klimatforskaren Johan Rockström sade efter mötet att han aldrig tidigare under sin yrkesbana känt sig så uppmuntrad.

”Det är vi som är samhället. Det är vi som bestämmer vad vi ska göra”, säger aktivisten Ell Jarl i filmens slutvinjett.

Tolkien avslutade sitt barnföredrag i Oxford med att konstatera att drakarna var det slutgiltiga provet för alla potentiella hjältar. Det är inte svärd eller styrka som definierar en hjälte, utan mod och kamratskap. Med dessa verktyg kan man se drakarna för vad de är – skräckinjagande men inte oövervinneliga förebud för en värld man inte vill leva i. En hjälte är den som mäter avståndet mellan en sådan värld och en värld man vill leva i – och sedan agerar för att minska detta avstånd.