Sverige slukar Europas sopor – utsläppen ökar

Svensk avfallshantering har genomgått en dramatisk förändring under de senaste decennierna. Samtidigt som hushållen blivit allt skickligare på att sortera och återvinna, har behovet av avfall för energiproduktion aldrig varit större. Det har lett till en markant ökning av importen av sopor från övriga Europa – en utveckling som väcker både hopp och frågor.

Mellan 2010 och 2024 har Sveriges import av avfall ökat med hela 189 procent, från 1,34 miljoner ton till 3,86 miljoner ton. Merparten av detta avfall går till förbränning. De största leverantörerna återfinns i Norge, Storbritannien och Italien, och flödet visar inga tecken på att minska.

Vid Vattenfalls anläggning Block 5 i Uppsala pågår arbetet dygnet runt, året om. Lastbilar anländer kontinuerligt med avfall från flera europeiska länder. Vid full drift förbränns omkring 50 000 ton avfall i timmen i pannorna som håller en temperatur på cirka 1 000 grader. Detta genererar ungefär 90 procent av Uppsalas fjärrvärme.

I dagsläget kommer 46 procent av det avfall som hanteras i Uppsala från andra länder, däribland Storbritannien, Polen, Frankrike, Belgien, Finland och Norge. Anders Pettersson, som arbetar med avfallsförbränning vid anläggningen, föredrar att beskriva verksamheten som en export av förbränningstjänster snarare än import av sopor. Han ser inga tecken på att efterfrågan skulle avta – nästa vecka väntar en resa till Italien för att knyta nya kontakter.

Bakgrunden till den svenska aptiten på utländskt avfall stavas fjärrvärme. Systemet, som har sina rötter i 1950- och 60-talens stadsplanering, byggdes ursprungligen på olja och kol. Efter oljekriserna har dock omställningen till fossilfria alternativ varit en prioriterad fråga. Bioenergi från skogen och avfall från samhälle och industri blev lösningen. Parallellt har EU:s krav på minskad deponering och ökad återvinning skapat ett växande behov av behandlingskapacitet runt om i Europa.

Enligt Mats Eklund, professor i industriell miljöteknik vid Linköpings universitet, är detta en framgångssaga ur ett svenskt perspektiv. Genom att ta emot avfall från länder med bristfällig hantering får svenska kommuner och företag betalt för en tjänst som samtidigt förser svenska hushåll med prisvärd el och värme. Han framhåller också att energiinnehållet i avfallet vida överstiger transportkostnaderna – ungefär femton gånger mer energi går åt till att frakta soporna än vad transporterna själva förbrukar.

Men bilden är inte odelat positiv. Göran Finnveden, professor vid KTH, påpekar att en stor del av avfallet består av plast med fossilt ursprung. När plasten bränns frigörs koldioxid som bidrar till växthuseffekten. Idag står avfallsförbränningen för ungefär 8 procent av Sveriges totala utsläpp av växthusgaser – en siffra som ökat under senare år.

Sverige är dessutom ett av få länder som inkluderat avfallsförbränning i EU:s utsläppshandelssystem. Det innebär att varje ton koldioxid som släpps ut kostar runt 750 kronor för anläggningarna. Det har lett till att exempelvis Vattenfall nu tar ut högre avgifter för att ta emot avfall med högt plastinnehåll – en kostnad som tidigare i stor utsträckning bars av svenska fjärrvärmekunder.

Finnveden varnar för att den stora tillgången på förbränningsanläggningar i Sverige kan minska incitamenten att bygga ut materialåtervinningen. Hans kritik bemöts av branschen med en motfråga: vad är alternativet? Hanna Janis, bränsleingenjör vid Vattenfall, menar att det är bättre att elda avfallet än att deponera det, där det skulle brytas ner och producera både koldioxid och metangas.

Anders Pettersson håller med om att det långsiktiga målet är att allt avfall ska kunna återanvändas och återvinnas. Men vägen dit är lång – inte minst för plast som finns i en mängd olika varianter. Under överskådlig tid kommer förbränning att vara nödvändig, konstaterar han.

Samtidigt finns positiva tecken. Ur bottenaskan kan man idag utvinna sex till åtta procent metaller för återvinning, och flygaskan innehåller upp till 25 procent salter som kan återanvändas av industrin. Pettersson ser en stor potential i att förbättra utvinningen av kritiska råvaror ur det som idag betraktas som restprodukter.

Frågan om huruvida det är miljömässigt försvarbart att transportera avfall över halva Europa är komplex. Det finns inga enkla svar. Men en sak är säker: Sveriges avfallsförbränningsanläggningar fyller en allt viktigare funktion i europeisk avfallshantering – och frågan om var soporna ska ta vägen kommer att fortsätta engagera forskare, politiker och industri under lång tid framöver.