Jonna Bornemark: Självklart bör vi agera genast – men det räcker inte

I en debatt som pågår på Dagens Nyeters opinionsidor kring klimatkrisens och andra existentiella utmaningar lyfter en filosof fram behovet av djupare kulturella och existentiella förändringar, bortom rent tekniska lösningar. Diskussionen visar på spänningen mellan akut handling och långsiktig omvandling av samhället.

Debatten inleddes tidigare med en artikel som argumenterade för att politiken måste ta större ansvar för de existentiella kriser som mänskligheten står inför. Nu svarar skribenten på en replik från Mats Söderlund, och välkomnar att samtalet kan röra sig vidare från frågan om klimatkrisen överhuvudtaget existerar, till vad den faktiskt kräver av oss som samhälle.

Enligt filosofen handlar det inte primärt om att hitta tekniska lösningar på klimatfrågan, utan om att förstå vår samtid och hur vi kan vrida världen åt ett annat håll. Visserligen är flera ingredienser redan kända: att avsluta oljeberoendet, att elektrifiera samhället och att bygga ut fossilfri el. Men poängen är att dessa åtgärder riskerar att bli otillräckliga eller omöjliga att genomföra om vi inte samtidigt omformar hur vi är människor.

Detta är kärnan i vad som gör krisen existentiell snarare än enbart teknisk. Även om en enkel teknisk lösning på klimatfrågan plötsligt skulle uppenbara sig, skulle grundproblemet enligt denna analys kvarstå. Artutdöendet, de giftiga utsläppen och den ohållbara förbrukningen av jordens resurser pekar alla mot ett djupare problem i den västerländska kulturens förhållningssätt till naturen.

Problemet går så djupt att det finns inbäddat i själva språket. Med ”natur” menar vi oftast något där borta – skogen, bergen, landskapet – medan människan och hennes stadsmiljö inte räknas som del av naturen. Den svenska kulturen, liksom andra västerländska kulturer, har enligt denna analys separerat människan från den övriga naturen så fundamentalt att vi begreppsmässigt inte ens betraktar oss själva som en del av den.

Filosofin bär ett ansvar för denna separation, men inom idétraditionen finns också ständiga underströmmar som pekar åt ett annat håll. Dessa alternativa filosofiska riktningar vill återupprätta människans plats som en integrerad del av naturen. Som filosof i dag innebär detta ett ansvar att lyfta fram dessa perspektiv och peka mot nya möjligheter.

Filosofin kan också bidra med en djupare förståelse för den existentiella situation vi befinner oss i, och därmed förklara den beröringsskräck som många känner inför dessa frågor. Genom att förstå ursprunget till denna rädsla kan vi också bättre bemöta den.

Det krävs enligt denna syn att vi avlär oss invanda normer, möter vår mänsklighet och konfronterar vår ångest. Vi måste bli människor på andra sätt, och det sker genom att möta den kollektiva existentiella krisen med öppna ögon. Våra handlingar är konsekvenser av hur vi är människor, samtidigt som hur vi är människor är konsekvenser av våra handlingar – en evig spiralrörelse.

Politiken spelar naturligtvis en central roll i denna omställning. I den ursprungliga artikeln lyftes politikens ansvar fram att ta krisen på allvar och handla utifrån den. Både skribenten och replikanten är överens om att plånboksfrågor inte kan få överskugga de existentiella kriserna i valet. Men medborgarskapet innebär mer än så. Eftersom kriserna är kollektiva måste de också adresseras kollektivt, genom en rik demokratisk kultur.

Den avgörande frågan är hur, och om, vi kan förändra en kultur så snabbt som det nu krävs. Ingen har alla svar, men enligt filosofen behöver vi uppbåda alla mänskliga förmågor vi har. Det krävs både systemförändringar och förändrade tankesätt, både tekniska lösningar och existentiell reflektion, både vardagliga små försök att vrida världen och stora framtidsvisioner.

Vi behöver lågmälda samtal och vilda diskussioner. Vi behöver den civila olydnadens spjutspetsar, sjungande mammor, eftertänksamma filosofer, kritiska poeter och modiga politiker. Dessa olika krafter bör inte göras till fiender, menar skribenten – verkliga fiender har vi tillräckligt av.

Debatten speglar en bredare diskussion i samhället om hur vi ska hantera klimatkrisen och andra miljöutmaningar. Fjällugglan har nyligen bedömts som nationellt utdöd i Sverige, delvis till följd av klimatförändringar som rubbat tillgången på lämlar, ugglans stapelföda. Sverige passerade också i april 2024 den så kallade ekologiska skuldens dag, den dag då vi teoretiskt har förbrukat mer av jordens resurser än vad som hinner återbildas under ett år.

Diskussionen visar på komplexiteten i de utmaningar som samhället står inför, där tekniska, politiska, kulturella och filosofiska dimensioner måste vägas samman för att hitta hållbara vägar framåt.