Sverige har nu EU:s billigaste bensin, ett faktum som väcker frågor om landets klimatpolitiska ambitioner och den riktning energibeskattningen tagit. Detta framgår av en ledare i Dagens Nyheter som pekar på en märklig utveckling där så kallad petropopulism nu dominerar den svenska energipolitiken.

Den svenska bensinskatten har sjunkit till en nivå som gör drivmedlet billigare här än i något annat EU-land. Detta sker samtidigt som Sverige officiellt har högt ställda klimatmål och har åtagit sig att minska utsläppen av växthusgaser. Utvecklingen står i stark kontrast till den klimatpolitik som Sverige länge profilerat sig med, både nationellt och internationellt.

Begreppet petropopulism syftar på en politik där politiska partier väljer att gynna fossila drivmedel genom låga skatter och subventioner, ofta som ett sätt att vinna väljarnas gunst. I stället för att använda skattesystemet för att styra mot mer klimatvänliga alternativ, prioriteras kortsiktig lättnad för bilisterna. Detta kan ge omedelbara politiska poäng, men strider mot de långsiktiga miljömål som Sverige förbundit sig till.

Situationen är särskilt anmärkningsvärd eftersom Sverige historiskt sett varit en föregångare inom klimat- och miljöpolitik. Landet har investerat kraftigt i förnybar energi och varit tidigt ute med att införa koldioxidskatt. Att nu ha kontinentens lägsta bensinpriser signalerar en tydlig förändring i politisk prioritering.

Den låga bensinskatten får konsekvenser för Sveriges möjligheter att nå sina klimatmål. När fossila drivmedel blir billigare minskar incitamenten för konsumenter att välja mer miljövänliga alternativ som elbilar eller kollektivtrafik. Det blir också mindre lönsamt för företag att investera i grön teknik och hållbara transportlösningar när konkurrensen från billig bensin är så stark.

Samtidigt finns det andra åtgärder som skulle kunna bidra till både ökad elproduktion och minskade utsläpp, men som inte vågar drivas av något riksdagsparti. Detta visar på en politisk rädsla för att ta impopulära beslut, även när de är nödvändiga för klimatomställningen. Den politiska viljan att genomföra verkningsfulla men potentiellt kontroversiella reformer verkar ha försvagats.

Energipolitiken i Sverige befinner sig i ett spänningsfält mellan olika intressen. Å ena sidan finns klimatmålen och de internationella åtaganden Sverige gjort inom ramen för Parisavtalet och EU:s klimatramverk. Å andra sidan finns opinion och väljarnas omedelbara ekonomiska intressen, där höga drivmedelspriser ofta är impopulära.

Andra europeiska länder har valt en annan väg genom att behålla högre skatter på fossila drivmedel. Detta har både en styrande effekt mot mer hållbara alternativ och genererar skatteintäkter som kan investeras i grön omställning och kollektivtrafik. Sverige riskerar nu att hamna efter i den gröna omställningen trots tidigare framskjutna positioner.

Frågan om energibeskattning är central för hur snabbt Sverige kan ställa om transportsektorn, som står för en betydande del av landets totala utsläpp. Transportsektorn har historiskt varit svår att elektrifiera och göra fossilfri, vilket gör styrmedel som skatter extra viktiga för att påskynda utvecklingen.

Det saknas för närvarande politiskt mod att driva de förslag som skulle kunna göra verklig skillnad för klimatet. Ingen av riksdagspartierna verkar villig att ta den politiska risken med att höja bensinskatten eller genomföra andra åtgärder som kan uppfattas som belastande för hushållen på kort sikt, även om de skulle gynna klimatet och samhället på längre sikt.

Utvecklingen väcker frågor om Sveriges fortsatta roll som klimatledare och huruvida kortsiktig politisk popularitet nu väger tyngre än långsiktiga miljömål. Med EU:s billigaste bensin har Sverige hamnat i en situation som få kunde förutse för bara några år sedan.