Regeringens klimatpolitik har under de senaste åren präglats av upprepade förhalningar och otillräckliga åtgärder, enligt kritiker. Sedan Tidöpartierna tillträdde makten hösten 2022 har klimatfrågan konsekvent skjutits framåt med löften om att konkreta förslag ska presenteras längre fram under mandatperioden.

Redan kort efter att regeringen tillträdde började mönstret etableras. Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari från Liberalerna försäkrade vid upprepade tillfällen att regeringen hade en mängd förslag för att nå klimatmålen, men vägrade att ge några detaljer. I stället hänvisade hon till den klimathandlingsplan som varje regering är skyldig att presentera året efter valet.

Strategin blev en återkommande förhalningsmetod när Tidöpartierna ställdes inför frågor om den gröna omställningen. Detta ledde till högt ställda förväntningar från oppositionspartier, näringslivet och miljöorganisationer när slutet av 2023 närmade sig.

När klimathandlingsplanen slutligen presenterades strax före jul 2023 blev resultatet en stor besvikelse. Planen kom efter att regeringen under nästan ett år hade blivit den första i modern tid som faktiskt hade ökat Sveriges klimatutsläpp. Trots Pourmokhtaris tidigare löfte om ”en ambitiös och effektiv borgerlig klimatpolitik” innehöll planen långt ifrån de konkreta åtgärder som många hade hoppats på.

Åsa Persson, ordförande för Klimatpolitiska rådet, var inte nådig i sin bedömning. Hon konstaterade rakt ut att dokumentet inte kunde betraktas som en plan för att nå vare sig Sveriges nationella klimatmål eller EU:s klimatåtaganden. När Pourmokhtari tillfrågades om planen innehöll några nyheter för att minska utsläppen till 2030, kunde hon endast peka på ett enda initiativ: regeringen skulle tillsätta en utredning om styrmedel för att fasa ut fossila bränslen.

Detta utredningsinitiativ gav regeringen ett nytt sätt att skjuta på konkreta beslut. När klimathandlingsplanen inte längre kunde användas som ursäkt, kunde man i stället hänvisa till den pågående utredningen. Därför var förväntningarna återigen högt ställda när det så kallade styrmedelspaketet presenterades förra veckan.

Men även denna gång blev resultatet en stor besvikelse, möjligen ännu större än tidigare. Det var inte nödvändigtvis förslagen i sig som var problemet – paketet innehöll bland annat ökad reduktionsplikt och höjd skatt på bensin och diesel. Problemet var snarare att Moderaterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna omedelbart meddelade att de inte hade för avsikt att gå vidare med dessa förslag.

Hanteringen av utredningen väckte också frågor om transparens och respekt för det demokratiska arbetet. Svante Mandell, som hade arbetat med uppdraget i över ett och ett halvt år, fick inte ens möjlighet att presentera sina slutsatser och överlämna den 700-sidiga rapporten till ansvarig minister vid en ordinarie pressträff. I stället släppte regeringen diskret ut informationen genom ett pressmeddelande.

Utvecklingen har gjort det tydligt att Pourmokhtaris uttalade ambition från hösten 2022 om att bygga upp en robust och hållbar klimatpolitik inte kommer att realiseras under denna mandatperiod. För de som har följt regeringens populistiska retorik kring bensinpriser och läst klimatredovisningarna i de årliga budgetarna är den låga ambitionsnivån inte särskilt överraskande.

Klimatfrågan har hamnat i kläm mellan olika politiska hänsyn, där oro för väljarnas plånböcker och populistiska argument om bensinpriser har vägt tyngre än de långsiktiga klimatåtagandena. Detta sker samtidigt som Sverige har förbundit sig till både nationella och internationella klimatmål som kräver betydande utsläppsminskningar under de kommande åren.

Kritiker menar att regeringens hantering av klimatfrågan inte bara är en fråga om politisk prioritering, utan också om trovärdighet. När löften om konkreta åtgärder upprepade gånger har bytts ut mot nya utredningar och framtida planer, urholkas förtroendet för den politiska processen.

Sammanfattningsvis framstår Tidöregeringens och Romina Pourmokhtaris klimatpolitik som ett betydande misslyckande enligt kritikerna. Trots upprepade löften och högt ställda förväntningar har regeringen inte levererat de konkreta åtgärder som krävs för att nå Sveriges klimatmål och uppfylla landets internationella åtaganden.