Lilian Sjölund: Om havet dränker huset är utsikten inte mycket värd

Omfattande ny forskning visar att glaciärerna i Antarktis smälter i rekordfart, vilket skapar en akut kris för kustsamhällen världen över. I Sverige står tiotusentals bostäder och byggnader i riskzonen för översvämning, och frågan om vem som ska betala för skyddsåtgärderna blir allt mer brännande.

Ett internationellt forskningsteam har under sju år studerat glaciärerna i Antarktis och kommit fram till att issarna försvinner i en takt som tidigare ansetts osannolik. Detta får direkta konsekvenser för havsnära bebyggelse, fiskelägen, bostäder och fritidshus som riskerar att hamna under vatten.

För att sätta händelseutvecklingen i perspektiv kan Thwaites-glaciären, även kallad Domedagsglaciären, användas som exempel. Denna enskilda glaciär står för fyra procent av den globala havsnivåhöjningen just nu. Skulle hela glaciären kollapsa skulle havet stiga med 65 centimeter. Den enorma ismassan förlorar i genomsnitt runt 8 000 badkar med vatten – varje sekund.

Enligt Ola Kalén, oceanograf vid SMHI, handlar prognoserna i bästa fall om några decimeters havsnivåhöjning. I värsta fall kan vi se en global havsnivåhöjning på flera meter redan om cirka 120 år. Allt beror på hur snabbt isen på Grönland och Antarktis fortsätter att smälta.

Den globala uppvärmningen, orsakad av mänskliga utsläpp, är den tveklösa orsaken till att kustsamhällen nu måste förbereda sig på att gå i reträtt när havet expanderar. Detta ställer enorma krav på stadsplanerare, kommunledningar och krismyndigheter att hantera situationen.

I Sverige har Myndigheten för civilt försvar kartlagt att 50 000 byggnader längs kusterna befinner sig i farozonen. Av dessa är 10 000 bostadshus med ett sammanlagt fastighetsvärde på 100 miljarder kronor, enligt en kartläggning från Dagens Nyheter. Siffrorna understryker omfattningen av den ekonomiska risk som klimatförändringarna innebär.

Situationen väcker komplexa frågor om ansvar och finansiering. Ska kommuner förbereda reträttområden? Borde nybyggnation nära havsbandet förbjudas? Och framför allt: vem ska betala för skyddsåtgärderna?

I dag ingår översvämningsskydd i de flesta hemförsäkringar. Men i takt med höjda havsnivåer och fler extrema väderhändelser pågår diskussioner inom försäkringsbranschen om att ändra denna praxis. Översvämmade hus kan i framtiden inte alltid betraktas som ”plötslig oförutsedd skada”, vilket skulle kunna förändra försäkringsvillkoren drastiskt.

Det ekonomiska ansvaret är en källa till konflikt. Ofta hamnar ansvaret för att skydda egendom hos små samfälligheter, ibland i konflikt med kommuner. Kommunernas formella ansvar sträcker sig till att bedöma risken för översvämningar, ras, skred och erosion som växer med klimatförändringarna, samt visa hur riskerna kan dämpas.

Kostnaden för skyddsåtgärder är betydande. Om Malmö stad skulle bygga fullständigt kustskydd för stadskärnan beräknas kostnaden till mellan 2,5 och 6 miljarder kronor. Detta är bara en enskild stad, och liknande åtgärder skulle behövas längs stora delar av den svenska kusten.

Förra året genomfördes en uppluckring av strandskyddet i Sverige. Lagändringarna innebär att strandskydd inte längre gäller vid små sjöar och vattendrag, en liberalisering som välkomnades av många markägare och byggherrar. Men mot bakgrund av den accelererande havsnivåhöjningen kan frågan ställas om detta var rätt väg att gå.

Den attraktiva havsutsikten har länge varit ett eftertraktat läge för bebyggelse. Men med förändrade klimatförhållanden måste det finnas en övergripande strategi för hur Sverige bygger längs kusterna. Frågan om finansiering av skyddsåtgärder och eventuell framtida evakuering av bebyggelse kräver politiska beslut på både kommunal och nationell nivå.

Trots de dystra prognoserna finns det fortfarande tid att agera. Genom en kombination av fysiska skyddsåtgärder som vallar och murar, samt drastiskt sänkta utsläpp av växthusgaser, kan de värsta scenarierna undvikas eller åtminstone skjutas framåt i tiden. Men detta kräver att politiker och beslutsfattare tar till sig informationen och förstår krisscenarierna innan samhällen bokstavligt talat hamnar under vatten.