Feelgood-genren har länge fått utstå kritik från kulturetablissemanget, men bokälskare världen över fortsätter att omfamna romanerna för deras förmåga att beröra, underhålla och ge hopp. När Emma Hamberg, ofta betraktad som den svenska feelgood-genrens okrönta drottning, nu släpper ”Kastanjekvartetten”, en uppföljare till förra årets ”Kärlekens idioter”, väcks frågan om hon lyckas leva upp till sitt rykte.

Genrens litterära förändring

För några decennier sedan var det deckaren som betraktades som fulkultur – något som inte skulle diskuteras på kultursidorna eller tas på allvar av seriösa läsare. Maria Lang kunde möjligtvis accepteras som sommarlektyr, medan Stieg Trenter lästes i smyg som ett guilty pleasure. Men sedan kom Sjöwall och Wahlöö och förändrade uppfattningen. Idag inser de flesta att deckarformen kan innehålla samhällskritik, romantik och historiska perspektiv, så länge det finns ett brott att lösa.

Nu är det feelgood och romance som utsätts för liknande kritik. Epitet som ”ytlig” och ”platt” kastas omkring, ofta av personer som inte läst särskilt många böcker i genren. Påståenden om dåligt skrivna och samhällsproblematiskt ointresserade berättelser ignorerar det faktum att varje bokgenre måste bedömas efter sina egna förutsättningar och ambitioner.

Genrens styrka i känsloskildringen

Om det finns någonstans där människors känslor tas på allvar är det just i feelgood-romaner. Med lätt hand skriver författarna fram förtvivlan och lycka, liv och död. Genren räds inte mänskligt mörker, men blandar ofta svärtan med kärlek, mysiga caféer vid strandkanten, kvinnogemenskap och god mat. Det enda egentliga gemensamma draget, förutom de ofta pastelliga omslagen, är att romanerna ska sluta med något slags hopp.

Att avfärda feelgood-litteratur för att den slutar lyckligt eller kretsar kring känslor är lika oresonligt som att skriva ned en lyriksamling för att den inte är episk, eller kritisera sakprosa för att den innehåller för mycket fakta. Varje genre har sina styrkor och svagheter, sina konventioner och möjligheter.

Emma Hambergs författarskap

Emma Hamberg har under många år byggt upp en solid position inom genren. Romanen ”Je m’appelle Agneta” växte till ett fenomen som resulterade i en pjäs med premiär hösten 2024, vilken sedan turnerade runt i landet, följt av en filmversion på Netflix i april. Men Hamberg hade hittat sin publik långt tidigare, framför allt med de fyra delarna om den lilla västgötska orten Rosengädda som utkom mellan 2012 och 2017.

I ”Kastanjekvartetten” återvänder Hamberg till karaktärerna från ”Kärlekens idioter”. Romanen bjuder på både styrkor och svagheter som är typiska för både författarskapet och genren i stort. På plussidan finns lättheten i språket, den underbara humorn som genomsyrat det mesta Hamberg skrivit, en stark kärlek till Paris och till böcker.

En bedårande huvudkaraktär

Romanens absoluta styrka är huvudkaraktären Gertrud, som gett namn åt bokserien. Gertrud är en bedårande surkärring – bitsk, elak och befriande cynisk. Hon vet både sitt och andras bästa och räds inte att tala om det för omgivningen. Likt en nutida Dagmar Ebbeson eller Julia Cæsar trampar hon på i sina sandaler med kardborreband och avfärdar det mesta med en fnysning.

Förutom sitt älskade kastanjeträd Alice B Toklas, som mystiskt försvann i förra boken, finns det bara en enda varelse som Gertrud tycker om – 19-årige Albin som flyttat till Paris för att försöka förstå vem han egentligen är. När Gertrud åker för att hälsa på honom blir det givetvis inte bara han som upptäcker nya sidor av sig själv.

Paris och litteraturens värld

Gertruds nästan osunda fascination av Gertrude Stein och Alice B Toklas leder till att hon vid ett smygande besök utanför lägenheten i Paris, där paret bodde och höll sina litterära salonger, bokstavligt talat brakar in i den äldre bokförsäljaren Didier. Sedan rullar historien på med full fart och många förvecklingar.

Romanen är en kärleksförklaring till Paris, till litteraturen och konsten, till kärleken och den franska maten. Hamberg målar upp ett Paris som känns levande och lockande, fyllt av litterära referenser och historiska platser som får läsaren att vilja boka nästa flygbiljett.

Genrens svaga punkter

Feelgood-genrens akilleshäl är förutsägbarhet och övertydlighet, och här kan inte heller Hamberg helt hålla sig undan fallgroparna. Ett dåligt hjärta presenteras i förbifarten som ett tydligt dramaturiskt verktyg, och alla förstår vad som kommer att hända. Att två vilsna ungdomar inte bara ska förenas i sin kärlek till litteraturen blir också snabbt självklart.

De fyra karaktärernas inre resor förklaras med många ord om att de ska hitta nycklarna till sina sjätte sinnen och låsa upp bojorna som håller dem gisslan. Subtilitet hade kunnat göra dessa berättargrepp mer effektiva.

Sammanfattande bedömning

Romanen svajar mellan pretentiös övertydlighet och varm humor, mellan tröttsamt pratande och äkta berörande möten. Trots dessa svagheter kommer alla som älskar Emma Hambergs författarskap att må gott av de här timmarnas läsande. Boken levererar det som kännetecknar hennes bästa verk – engagerande karaktärer, humor och en genuin kärlek till både platser och litteratur.

”Kastanjekvartetten” bevisar att feelgood-genren, trots kritik från vissa håll, fortsatt har en stark plats i svensk litteratur. Med 367 sidor från Bokförlaget Polaris erbjuder Hamberg återigen sina läsare en möjlighet att fly vardagen samtidigt som de bjuds på genuina känslomässiga upplevelser och tankeväckande karaktärsutveckling.

Dela.

16 kommentarer

  1. Michael Martinez on

    Interesting update on Alla som älskar Emma Hamberg kommer må gott av hennes Parishyllning. Curious how the grades will trend next quarter.

  2. Amelia Taylor on

    Interesting update on Alla som älskar Emma Hamberg kommer må gott av hennes Parishyllning. Curious how the grades will trend next quarter.

Leave A Reply