Allegoriska smittdramat ”Alpha” fastnar i ett rött damm

I de mörka salongerna på filmfestivalen i Cannes uppenbarades Julia Ducournaus senaste verk ”Alpha” – en film som i teorin bär alla kännetecken på att bli ett mästerligt tillskott till body horror-genren. Men trots höga förväntningar och en hängivande skådespelarensemble lämnar verket en känsla av ofullbordat potential.

Ducournau, som tidigare chockerat och imponerat med ”Raw” och Guldpalmsvinnande ”Titane”, tar sig denna gång an en berättelse som på pappret har alla förutsättningar att utforska puberteten genom virustemat – ett grepp som kunde blivit både relevant och skrämmande i vår post-pandemiska värld.

Filmens styrka ligger otvivelaktigt i skådespelarinsatserna, framför allt från kvinnorna i ensemblen. I centrum står unga Mélissa Boros vars närvaro på filmduken är både stark och övertygande. Hon navigerar genom filmens emotionella landskap med en precision som överträffar manuset hon arbetar med.

Problemet ligger i Ducournaus manus, som spretar åt alla håll samtidigt. Berättelsen utvecklas i två parallella tidsplan, en konstruktion som kräver precision och tydlighet för att fungera. Här blir det istället en källa till förvirring och fragmentering som undergräver filmens grundtema.

Det är svårt att inte jämföra ”Alpha” med regissörens tidigare verk. ”Raw” hade en stram fokusering på kannibalistiska drifter som metafor för kvinnlig sexualitet, medan ”Titane” tog kroppsskräcken till nya höjder med sin obevekliga vision. I ”Alpha” saknas denna disciplin, och resultatet blir en film som aldrig riktigt bestämmer sig för vad den vill vara.

Virustemat, som kunde ha fungerat som en kraftfull metafor för puberteten och dess förändringar, utvecklas aldrig fullt ut. Istället får vi fragment av idéer som aldrig helt vävs samman till en övertygande helhet. Pandemierfarenheten, som nu är en del av vår kollektiva medvetande, används inte på ett sätt som ger djupare resonans.

Filmens visuella uttryck är förvisso imponerande, med vackert komponerade bilder som speglar karaktärernas inre tillstånd. Ducournaus styrka som visuell berättare är fortfarande intakt, men det räcker inte för att kompensera för manuskriptets brister.

Ljuddesignen förtjänar särskilt omnämnande – den skapar en atmosfär av obehag och spänning som tidvis lyckas uppnå det som manuset misslyckas med: en känsla av kroppslig transformation och dess konsekvenser.

Det är framför allt i de kvinnliga karaktärerna och deras relationer som filmen hittar sin själ. Mélissa Boros spelar mot en ensemble av skickliga skådespelare som tillsammans skapar filmens mest minnesvärda ögonblick. Det är i de tysta utbytena, de subtila gesterna, som ”Alpha” kommer närmast att bli den film den kunde ha varit.

Trots sina brister är ”Alpha” inte utan förtjänster. Det finns sekvenser där Ducournaus vision skiner igenom, ögonblick av rent filmiskt berättande som påminner om hennes förmåga att skapa oförglömliga bilder och känslor. Men dessa ögonblick blir just bara fragment i en berättelse som saknar sammanhållning.

För fans av body horror-genren och Ducournaus tidigare verk finns det fortfarande mycket att uppskatta. Hennes unika röst är närvarande, om än dämpad av en berättelse som inte hittar sin form. Det är svårt att inte tänka på vad ”Alpha” kunde ha blivit med ett stramare, mer fokuserat manus.

I slutändan lämnar ”Alpha” en känsla av besvikelse, inte för att filmen är dålig utan för att man anar den utmärkta film som finns begravd under ytan. Julia Ducournau har visat att hon är en regissör med en sällsynt förmåga att utforska kroppens förändringar och de känslor som följer med dem. I ”Alpha” når hon inte upp till den standard hon själv satt.

När ljuset tänds i biosalongen är det Mélissa Boros ansikte som stannar kvar på näthinnan – ett löfte om en lysande framtid för en ung skådespelare som förtjänar bättre material att arbeta med. För Ducournau återstår att återfinna den fokus och precision som gjorde hennes tidigare verk så minnesvärda.