Säverman: Min morfar blev betraktad som en snobb

I en lägenhet på Roslagsgatan, i det som kallades Sibirien i Stockholm, levde en man som hette Hugo, men som kallades Hugge. Han var en tidstypisk representant för en nu nästan bortglömd yrkesgrupp – manschettproletären – en person som med bildning och proper framtoning lyckats ta sig från kroppsarbetarklassen till tjänstemannayrken.

Hugo, född 1891, var en man med principer och rutiner. Varje morgon ångade han sin homburgerhatt över en kastrull med kokande vatten på gasspisen. Med omsorg knöt han slipsen framför hallspegeln och kammade benen långt bak i nacken. Det var ritualer som tillhörde hans identitet – att vara välklädd och proper var själva nyckeln till det liv han skapat sig.

Som barn brukade jag sitta och lyssna på min morfar Hugo medan cigaretterna avlöste varandra. Han berättade gärna om sin första kontorsanställning och hur han kom hem i ny kostym, bara för att bli kallad snobb. Men han stod på sig och försvarade sin identitet som manschettproletär. För honom representerade den vita skjortan och slipsen en klassresa, en väg bort från kroppsarbetets vedermödor.

”Om man bara är snygg och proper och kan stava behöver man aldrig lyfta en spade eller en hammare,” förklarade han för sina gamla klasskamrater. I stället kunde han sitta vid ett skrivbord, röka hundratals cigaretter och föra bok över inkommande och avgående skrot. På så sätt hade han sitt på det torra.

Trots den sociala uppgången bodde han kvar i samma omoderna hus på Roslagsgatan livet ut. Det var en tydlig kontrast – den propert klädda tjänstemannen som återvände varje dag till en lägenhet i ett av Stockholms enklare kvarter.

I sin yrkesroll på skrotfirman fick han ibland ovanliga uppdrag. En av de mer minnesvärda händelserna var när företaget skickade honom till Visby för att ta emot en leverans av metallskrot. När lasten blev flera veckor försenad, innebar det en oväntad semestervistelse på stadshotellet. Där spenderade han dagarna med att spela biljard – en sport han hade naturlig fallenhet för trots sin motvilja mot fysisk aktivitet. Han var också en skicklig kortspelare med ett perfekt pokeransikte, något som säkert kom väl till pass i många sammanhang.

Hugos läsvanor speglade en generation som växte upp utan dagens digitala medier. Han höll sig uppdaterad genom kvällstidningar och fördjupade sig i populärkulturella fenomen som Alibimagasinet och Detektivmagasinet – tunna häften fyllda med spännande kriminalhistorier. Med lika stort intresse läste han Tidsfördriv med dess karaktäristiska röda omslag, där noveller om Åsa-Nisse och skämtserien Rubb & Stubb gav underhållning till vardags.

Resor var inte Hugos stora passion. Utöver jobbresan till Gotland minns jag en sällsynt utflykt till Dalarna över en midsommar. Medan resten av sällskapet – som bestod av min mormor, min farmor och min far som körde – njöt av sommarens glädjeämnen, hade Hugo andra prioriteringar. Hans främsta bidrag till resan var att införskaffa en så kallad transportbok på Systembolaget för att kunna köpa en flaska konjak i Falun. Detta uppdrag tog en halv dag i midsommarhettan, medan de andra svalnade med ett dopp i sjön.

Homburgerhatt året om, välknutna slipsar och en snygg handstil – det var attribut som definierade mannen Hugo. En representant för en generation tjänstemän som med ordning, redlighet och formell klädsel markerade sin plats i samhället. En manschettproletär som lyckades navigera klassresan och samtidigt behålla sin särprägel, sitt pokeransikte och sin kärlek till en god konjak.

Även om mycket har förändrats i arbetslivet sedan Hugos dagar, finns det något allmängiltigt i hans strävan efter ett bekvämare liv genom bildning och proper framtoning – en klassisk berättelse om social mobilitet i det svenska 1900-talet.