Amanda Bergman fortsätter imponera med ny skiva

Efter en nästan tioårig paus som soloartist återvände Amanda Bergman förra året med albumet ”Your hand forever checking on my fever”. Framgången lät inte vänta på sig – skivan belönades med två Grammisar för årets textförfattare och årets visa/singer-songwriter, vilket markerade en höjdpunkt i hennes redan framgångsrika karriär.

Nu återkommer hon med uppföljaren ”Embraced for a second as we die”, ett album som visar att Bergman fortsätter att utvecklas kreativt och konstnärligt. Trots att hon sedan länge varit ett etablerat namn i svensk musikbransch, både som soloartist och som sångerska i det populära bandet Amason, tycks det vara i sitt nuvarande soloutryck som hon verkligen hittat sin röst.

Den nya skivan signalerar ingen avmattning utan snarare en fortsatt uppåtgående kreativ kurva. Bergman verkar ha hittat en plats där hon kan experimentera fritt med sitt uttryck, något som genomsyrar hela albumet.

Det mest framträdande draget på ”Embraced for a second as we die” är känslan av att Bergman tillåter sig att vara sökande. Folkpoppen som kännetecknat hennes tidigare verk finns fortfarande där, men hon låter också musiken ta nya vägar – från mjuk åttiotalsrock till improviserad, lågmäld vispop. Det är en musikalisk värld som lyssnaren sällan vill lämna, även om den stundtals kan upplevas som repetitiv. Styrkan ligger i att musiken fungerar tröstande även när tematiken blir mörkare.

I förhandsomtalandet har albumet beskrivits som ett försök att ”greppa samtiden”. Tydligast blir detta på låten ”Grasp”, som Bergman skrev dagen efter att Donald Trump återigen valdes till USA:s president. Flera av låtarna utforskar hur ljus och hopp kan bestå även i svåra tider, när tillvaron känns osäker.

Men Bergman försöker inte bara förstå vår omvärld – hon utforskar också det nära livet, vardagen som fortsätter trots att allt runtomkring kan verka kaotiskt. På den utomordentligt vackra ”Sick of time” skildrar hon en önskan att stanna tiden medan hon betraktar sitt sjuåriga barn – en reflektion över tidens gång och föräldraskapets skörhet.

Även om vår samtid får utrymme på skivan, är det främst det personliga perspektivet som lyser igenom. Bergman har återigen skapat en lysande skiva som handlar om det vardagliga livet, och hur även det till synes lilla kan kännas både stort och trångt, skrämmande och stärkande – allt på samma gång.

Produktionsmässigt har Bergman samarbetat med bolagen The Satchi Six och Arketyp, vilket har resulterat i ett ljudlandskap som både känns bekant för tidigare fans och samtidigt bjuder på nya musikaliska nyanser. Albumets starkaste spår, ”Never known like that”, exemplifierar perfekt Bergmans förmåga att kombinera djupt personliga texter med melodier som berör lyssnaren.

Med ”Embraced for a second as we die” befäster Amanda Bergman sin position som en av Sveriges mest nyanserade och intressanta artister just nu. Albumet visar på en konstnär som inte är rädd för att utforska livets stora frågor genom sitt personliga prisma, samtidigt som hon kontinuerligt utvecklar sitt musikaliska uttryck.

För de som uppskattade hennes förra album är denna uppföljare ett självklart nästa kapitel, medan nya lyssnare får en perfekt ingång till Bergmans eftertänksamma och atmosfäriska universum.