Språkliga förändringar: När ”bärt” blir ”burit” och stark böjning möter svag

Innan gästen i tv-soffan hinner svara reagerar programledaren snabbt på sitt eget ordval: ”Du har bärt den här rocken?” Ett potentiellt språkligt snedsteg avvärjs omedelbart när programledaren korrigerar sig själv: ”Burit ska jag säga.”

I standardsvenskan följer verbet ”bära” den starka böjningen med vokalväxling i stammen – bära, bar, burit – precis som ”skära, skar, skurit”. Men de flesta svenska verb följer en svag böjning, som i ”böja, böjde, böjt”. Denna uppdelning mellan svaga och starka verb skapar ibland förvirring, även hos erfarna språkbrukare.

Att barn i treårsåldern ofta säger ”bärt” eller ”skärde” illustrerar hur naturlig den svaga böjningen är för språkinlärare. Barnet följer det vanligaste mönstret och tillämpar det på alla verb. När barnen blir äldre upptäcker de att vissa verb böjs annorlunda och korrigerar till ”burit” och ”skar”.

Det finns faktiskt en logisk förklaring till varför just ”bärt” kan kännas naturligt för många. Formen följer samma mönster som svaga verb med liknande ljudbild, exempelvis ”lära, lärde, lärt” och ”nära, närde, närt”. Den svaga formen av ”skära” – alltså ”skärde, skärt” – har förekommit i svenskan sedan åtminstone 1700-talet. Carl Michael Bellman använde till exempel formen i en dikt från 1788: ”I stoftet bugar mig för Fosterlandets Vänner/som nyss hans lagrar skärt”.

Det verkar finnas en långsam historisk rörelse mot fler svaga och färre starka verb i svenskan. Språkvårdaren Erik Wellander observerade detta redan 1973 i ”Riktig svenska”. Han påpekade att former som ”skärde” kan kännas barnsliga, men att även dagens accepterade former som ”simmade” och ”hjälpte” en gång ansågs lika barnsliga jämfört med de äldre formerna ”sam” och ”halp”.

I dagens svenska lever ibland både svaga och starka böjningar sida vid sida: ”växt/vuxit”, ”beslutade/beslöt” och ”nyste/nös”. Alla nya verb som kommer in i språket får däremot alltid svag böjning. Nybildade verb som ”mjuta” blir ”mjutade, mjutat” – aldrig ”mjöt, mjutit”.

Medan ”bära” ännu huvudsakligen håller fast vid sin starka böjning, dyker den svaga formen upp allt oftare i medietexter. Sydöstran skrev exempelvis i påskas: ”Men festligheterna tog inte slut bara för att äggjakten gjorde det – därefter bärde det av vidare till ett av tidernas kanske mest mytomspunna ställen: Blåkulla”. Verbet ”skära” tycks ligga närmare en övergång till svag böjning. Tidningen Norra Halland använde nyligen formen: ”Det skärde i mammahjärtat”. Trots detta är den starka böjningen ”skar, skurit” fortfarande mer än hundra gånger vanligare.

Ett eventuellt skifte från stark till svag böjning för dessa vanliga verb ligger sannolikt många decennier framåt i tiden. De som reagerar på ”bärt” och ”skärde” kan lugna sig med att det traditionella språkbruket fortfarande har ett stadigt grepp om dessa verb.

Språkets utveckling är en långsam men ständigt pågående process. Gränsen mellan vad som anses korrekt och inkorrekt förändras över tid, och vad som en gång betraktades som fel kan så småningom bli standard. Det gäller både verbböjningar och andra aspekter av språket, som ordens betydelser och hur vi konstruerar meningar. Trots detta finns det en stark konserverande kraft i det etablerade skriftspråket, vilket gör att dessa förändringar ofta tar generationer att genomföra.