Andreas Nordström: Det här blir det minst anmälda programmet i Granskningsnämndens historia

Sveriges mest kända clown, Manne af Klintberg, gästade nyligen Sommar i P1 med ett program som väckt blandade reaktioner. Programmet har beskrivits som trivsamt och välformulerat, men samtidigt kritiserats för att undvika djupare reflektioner kring de mer komplexa delarna av hans liv.

I en tid där medielandskapet domineras av dramatik och ständiga spänningsmoment valde Klintberg en annan väg. Hans Sommarprat följer snarare i fotspåren av den klassiska radiotraditionen, påminnande om Torsten Ehrenmarks lugna berättarstil. Programmet bjuder på muntra anekdoter, välformulerade funderingar och finurliga ordvitsar som kännetecknar hans artisteri.

Musikvalet speglar också denna nostalgiska approach. Lyssnarna får ta del av Povel Ramel, spänstiga musettedragspel och Raymond Scott Quintets ”The Penguin” från 1937. Det är genomgående en hyllning till en äldre berättartradition och ett mer gemytligt radioskapande.

Den svenska underhållningsbranschen har länge känt Klintberg som en unik röst inom sin genre. Som möjligen landets enda riktigt kända clown har han byggt en karriär som spänner över decennier, präglad av humor och artistisk integritet. Men bakom scenkostymen döljer sig en mer komplex livshistoria.

Programmets kanske mest konkreta smärtpunkt blir när Klintberg berättar om Almstriden 1971, där en konstapel slog honom med en batong på lillfingret. Men där stannar det i stort sett när det gäller djupare samhällsengagemang eller politiska reflektioner. Många lyssnare hade hoppats på mer substans kring denna period i svensk historia och hans egen roll i den.

Det finns nämligen betydligt mer dramatiskt material i Klintbergs liv som han tidigare berört i förbigående. På 1970-talet blev han ensamstående förälder till sin döva dotter Juli efter att modern lämnade familjen för att satsa på Konsthögskolan. Bara några år senare dog hon, vilket måste ha varit en omvälvande period i hans liv. Detta nämns i programmet, men utvecklas inte särskilt ingående.

Även barndomens Östermalmsvåning bär på svårare minnen. Hans pappa Rolf, en direktör, använde fysisk bestraffning mot sonen, något som ledde till att den unge Manne började kissa i sängen av skymf och förbittring. Som tolvåring kände han också en stark önskan om att vara flicka. Alla dessa erfarenheter har han tidigare delat med sig av, men i Sommarprogrammet får de mindre utrymme än vad många förväntat sig.

Kritiker menar att det finns ett outforskat djup i dessa berättelser som hade förtjänat mer reflektion. Programmet håller sig istället på en trygg yta av milt och motståndslöst mys, som förmodligen kommer att generera rekordlågt antal anmälningar till Granskningsnämnden.

Samtidigt kan man tolka Klintbergs val som en medveten strategi. I en mediekultur som domineras av vad som kallats ”ängsligt Netflix-berättande”, där varje minut måste vara laddad med drama och spänning för att behålla publikens uppmärksamhet, framstår hans lugna approach som närmast kontroversiell i sin ickekontroversialitet.

Det sävliga gemytet och den trivsamma tonen kan ses som en sorts motståndshandling. Ett program designat för stillsamma stunder i hängmattor i syrenbersåer, där det råder evig semester och där lyssnaren får pausa från samtidens hyperventilerande berättande.

I en bransch där snabba klipp, cliffhangers och ständiga intensitetsökningar blivit normen, erbjuder Klintberg något helt annat. Hans Sommarprat representerar en äldre tradition av radioberättande där tempo och eftertanke värderas högre än chockeffekter.

Frågan är om detta är tillräckligt. Med ett så rikt material att ösa ur, med erfarenheter som spänner från personliga trauman till döva dotterns uppväxt och en karriär som clown i ett land där yrket knappt existerar, hade lyssnarna kanske förtjänat mer substans.

Samtidigt finns det något befriande i ett Sommarprat som inte kräver emotionell ansträngning. I en tid där varje berättelse förväntas leverera maximalt känslomässigt genomslag kan Klintbergs val av trivsel över trauma faktiskt fylla ett behov. Det behövs nog också, menar vissa röster i debatten.