Andrew Scott lyfter tryckande krigsdrama om förspelet till D-dagen

Den 6 juni 1944 är ett av de mest omskrivna datumen i modern historia. Mindre känt är att invasionen av Normandie nästan sköts upp – och att en brittisk meteorolog blev den som satte ner foten. I det nya dramat ”Pressure” skildras de avgörande dagarna före D-dagen, med Andrew Scott i rollen som James Stagg, den meteorolog som fick bära ansvaret för en av de viktigaste väderprognoserna någonsin.

Dramat, som bearbetats för film efter David Haigs pjäs med samma namn, placerar Stagg i centrum av ett politiskt och militärt tryck. Stagg var chef för den meteorologiska grupp som rådde de allierades överbefälhavare inför landstigningen. Klockan tickade, vågorna i Engelska kanalen tilltog, och den militära ledningen ville ha grönt ljus. Staggs slutsats var en annan: en storm närmade sig, och en invasion just då kunde sluta i katastrof.

Historien är verklig. Inför D-dagen var det just Stagg som stod fast vid sin bedömning att ett väderfönster skulle öppna sig den 6 juni, trots att flera andra prognoser pekade åt ett annat håll. Överbefälhavaren Dwight Eisenhower tvingades fatta ett av krigets svåraste beslut med underlag från en meteorolog som var övertygad om att ha rätt – men som inte kunde bevisa det. Hade Stagg haft fel hade invasionen med stor sannolikhet misslyckats, med tiotusentals döda soldater som följd.

Det är ett bakgrundsstoff som bär nästan sig själv, och filmens styrka ligger i att det översätts till ett tätt kammarspel snarare än ett storskaligt krigsepos. Andrew Scott, känd från bland annat ”Fleabag” och tv-serien ”Ripley”, spelar Stagg med en intensivt återhållen närvaro. Han är en man som bär på ett tungt ansvar och som samtidigt står emot en militärkultur där önsketänkande ibland tar överhanden. Det är en roll som passar Scott väl – han kan uttrycka mer i en tyst blick än många andra skådespelare gör i en hel monolog.

Ändå är ”Pressure” inte utan problem. Enligt recensenten Fredrik Sahlin är filmen ett välskräddat men stundtals segdraget drama. Historien rymmer få egentliga överraskningar för den som känner till utgången, och tempot sjunker i partier där diskussionerna kring vädersystem och tidtabeller tar över. Samtidigt lyfter Sahlin fram att det är just Scott som håller berättelsen samman. Hans närvaro gör att de långa samtalen i mörka rum behåller sin nerv.

För en svensk biopublik är ”Pressure” också ett exempel på hur brittisk film under senare år återkommit till andra världskriget ur nya vinklar. Där tidigare filmer ofta fokuserat på hjältemod på slagfältet har filmer som ”Dunkirk”, ”The Imitation Game” och ”Operation Mincemeat” försökt visa hur kriget också avgjordes av teknik, sinnen och enskilda experter. ”Pressure” passar in i den trenden, men har en tydlig udd: här är fienden inte bara nazismen, utan också tidspressen, byråkratin och människans tendens att tro det man vill ska vara sant.

Weather, eller väderlek, har sällan behandlats som ett dramaturgiskt huvudspår. Men för de allierade var kanalförhållandena våren 1944 en fråga om liv och död. Fullmåne, tidvatten, molnhöjd och vindstyrka måste samverka. Skulle något av dessa faktorer slå fel var operationen dömd, och nästa tillfälle skulle inte komma förrän om flera veckor. Det är den typen av verklighet som ”Pressure” försöker förmedla – inte genom effekter, utan genom att låta publiken sitta med i rummet där besluten fattas.

Filmen blir därmed en påminnelse om att krigets utfall sällan avgörs enbart av styrka och strategi. Det handlar också om att ha rätt i rätt ögonblick, och om att stå fast vid en vetenskaplig slutsats när alla omkring en helst vill höra ett annat svar. För James Stagg innebar det eftermälet en plats i den militära historien. För Andrew Scott innebär rollen ytterligare ett bevis på att han är en av sin generations mest kompakta skådespelare, även när materialet inte ger honom maximalt spelrum.

Sammantaget lämnar ”Pressure” tittaren med en känsla av att ha sett något viktigt, inte bara välgjort. Det är en film som tar sin historia på allvar och som vågar låta spänningen byggas av små, mänskliga ögonblick snarare än explosioner. För den som är intresserad av andra världskrigets mindre kända nyckelpersoner är dramat ett sevärt tillskott. Men den som söker en fartfylld krigsfilm bör leta någon annanstans.