Anita Goldman: Kvinnors väg till den egna odlingen har varit lång och svår

Den svenska trädgårdsbranschen har genomgått en anmärkningsvärd förändring. I dag domineras yrket helt av kvinnor – uppskattningsvis 80 procent av landets professionella trädgårdsmästare är kvinnor. Överallt syns kvinnor i arbetskläder med spadar i hand, trädgårdsprofiler fyller media, och kvinnliga firmabilar med egennamn pryder gatorna. Bland författare till trädgårdsböcker är manliga namn numera ett undantag.

På ytan är utvecklingen inte förvånande. Kvinnor och jord, köksträdgårdar och blommor har urgamla kopplingar. I det traditionella bondesamhället skötte männen fälten medan kvinnorna ansvarade för hemmets sysslor, där köksträdgården var central för husbehoven. Kvinnorna utförde fysiskt tungt arbete och bar viktigt produktionsansvar inom hushållet. Detta speglade sig i synen på landsbygdens kvinnor som ansvarstagande, självständiga och fysiskt starka, enligt Boel Nordgren och Inger Olausson, författare till ”Trädgårdsmästarinnor. Hundra års kamp för jämställd trädgårdsutbildning” från 2023.

Men historien tog en märklig vändning. När trädgårdsyrket professionaliserades under 1700- och 1800-talen ansågs plötsligt kvinnor alltför klena för tungt trädgårdsarbete. Den första trädgårdsmästarutbildningen startade 1791 i Bergianska trädgården och var endast öppen för män. Så skulle det förbli i över hundra år.

Först 1899 öppnade Espenäs, landets första trädgårdsskola för kvinnor. Där utbildades kvinnor i odling, inte bara för hemmet utan också för försäljning i mindre skala. Det sågs som en möjlighet till ett självständigt liv – men endast för ogifta kvinnor. Genom 1863 års lag blev ogifta kvinnor över 25 år myndiga med bestämmanderätt över sina tillgångar, men denna rätt försvann vid giftermål.

Parallellerna till hur barnmorskor marginaliserades när läkare professionaliserade förlossningsvården är slående. Både barnmorskor och kvinnliga trädgårdsmästare framställdes som okunniga och olämpliga när män sökte kontroll över yrkesområdena. Dessa två yrken kan faktiskt betraktas som världens äldsta kvinnliga yrken, långt mer så än det ofta upprepade påståendet om prostitution.

På Sofiero slott pågår just nu utställningen ”Trädgårdspionjärerna. Kvinnorna som formade landskapet”, producerad av Karin Eliasson. Utställningen belyser den långa och mödosamma vägen till dagens kvinnodominans i branschen och visar de pionjärer som kämpade för att öppna yrket för kvinnor.

Trädgårdsintresset i Sverige är omfattande. Mer än hälften av befolkningen uppger i undersökningar att de är intresserade av egen trädgårdsodling, med äldre kvinnor som den mest aktiva gruppen. Under pandemin exploderade intresset ytterligare, och kriget i Ukraina väckte frågor om självförsörjning och livsmedelsberedskap. Bilder från första världskrigets stadsodlingar, som den omfattande svartkålsodlingen på Karlaplan i Stockholm, började cirkulera. Beredskapsodling har blivit ett populärt ämne i trädgårdsböcker.

Klimatkrisen och medvetenheten om gifter i maten har stärkt trädgårdstrenden. Men djupare drivkrafter spelar sannolikt in – en längtan efter att vara del av växandets mirakel och livets kraft i en tid då vi alltmer fjärmas från naturen och kunskapen om specifika platser.

Kvinnosakskämpen Ellen Key trodde på en särskild koppling mellan kvinnor och trädgårdsarbete. Hon menade att näst efter att syssla med barn var inget som gav ”bättre uttryck åt moderligheten i hennes väsen” än att uppdraga en planta eller vårda en blomma. Att få se livet spira och utvecklas, att omhulda och framälska, samtidigt som man använder sitt skönhetssinne i naturen.

Men de tidiga kvinnliga trädgårdsmästarna mötte enorma praktiska utmaningar. På historiska bilder syns kvinnor i fotsida kjolar – ofta ljusa – samt vita långärmade blusar och stråhattar. Hur de kunde utföra trädgårdsarbete i dessa kläder är närmast en gåta.

Debatten om kvinnors klädsel blev central på trädgårdsskolor och arbetsplatser. Uppmaningar att ”kasta snörlifvet” hördes, men var kontroversiella. I England, som ofta gick före, anpassades klädseln med kortare kjolar och grova arbetskängor. Så småningom introducerades ”bloomers” – vida byxor som samlades vid knät och kombinerades med höga strumpor.

Runt 1915 blev byxor accepterade som arbetskläder för kvinnor i trädgårdsyrket i Sverige. Tidskriften Trädgården skrev 1917 stödjande men försiktigt: ”Är det inte genom att under arbetet i jorden, stall och ladugård bära byxor, som vi kvinnor först riktigt rationellt kunna uträtta dessa lantliga sysslor? Säkert! Men blott under arbete!”

Utställningen på Sofiero avslöjar inte bara könskriget utan även djupa klasskonflikter. Lägre klassers kvinnor föstes in i städernas fabriker och upprotades från jorden, trots att de utförde tungt arbete där. Samtidigt ansågs de för svaga för trädgårdsarbete. Överklasskvinnor hade däremot tid och möjligheter att utveckla intresse för både botanik och trädgårdsanläggningar.

Flera överklasskvinnor arbetade aktivt för att alla kvinnor skulle få kunskap om och tillgång till trädgårdsarbete. Prinsessan Margareta, skapare av Sofieros slottsträdgård, kom från en trädgårdsintresserad engelsk familj och var influerad av arts and crafts-rörelsens trädgårdsideal. Hon arbetade vetenskapligt, antecknade alla växtexperiment och fotograferade resultaten.

Stina Swartling (1858–1929), från högadlig bakgrund, grundade trädgårdsskolan Espenäs. Hon brann för småskalig lanthushållning som ett sätt att motverka emigrationen till Amerika. Med råd och dåd ville hon inspirera ungdomar att stanna i Sverige och skapa goda liv. Småskalig odling skulle rädda svenskarna kvar i landet och ge kvinnor frihet.

Anna Lindhagen (1870–1941) var en pionjär inom koloniträdgårdsrörelsen. Hennes radikala idé var att koppla grönområden och odlingsmöjligheter till social reform. Hon spred konceptet med odlingslotter för städernas arbetare över hela landet. För henne var koloniträdgårdarna platser för gemenskap, hälsa och demokrati, särskilt för arbetarbefolkningen. ”Koloniträdgårdar äro goda stridsmän i kampen mot våra båda tidssjukdomar: tuberkulos och överansträngda nerver”, skrev hon – ord som med små justeringar skulle passa väl in även i dag.

Kvinnorna var också pionjärer inom trädgårdsdesign. Karin Larssons informella trädgårdsstil, som suddade ut gränserna mellan inne och ute, har påverkat generationer av svenska kvinnor genom Carl Larssons målningar.

Emma Lundberg (1869–1953) är mindre känd men kanske den som tydligast införlivade arts and crafts i svensk trädgårdsdesign. Hon hämtade inspiration från tidskriften The Studio, som fungerade som internationell plattform för idéer inom arts and crafts, jugend och tidig modernism. Efter att hennes skapelse i det egna hemmet på Lidingö fått uppmärksamhet anlitades hon av bland andra Estrid Ericson, grundare av Svenskt Tenn.

En röd kvinnlig tråd löper genom trädgårdsskapandet, från tongivande engelska kvinnor som Gertrude Jekyll, Beatrix Farrand och Vita Sackville-West till de tidiga svenska pionjärerna. Ett mer informellt och naturligt förhållande till naturen verkar prägla dessa kvinnliga trädgårdsskapare.

Utställningen ”Trädgårdspionjärerna. Kvinnorna som formade landskapet” pågår på Sofiero slott från 27 mars till 29 november och belyser denna fascinerande men ofta förbisedda del av svensk historia.