Åsa Beckman: Ett finger i näsborren eller en tampong kan vara överrumplande sexigt

Kroppen återtar sin plats i litteraturen

Under julledigheten såg många av oss SVT:s filmatisering av ”Jag for ner till bror”. Serien förtjänar all hyllning den fått, men den har ändrat en viktig karaktär från Karin Smirnoffs roman – John Brännström.

I boken möter huvudpersonen Jana Kippo, som återvänder till sin hemby Smalånger för att hjälpa sin alkoholiserade tvillingbror, John under ett kraftigt snöoväder. Han erbjuder henne sina vantar och låter henne övernatta i hans hus. Detta blir början på en mörk och passionerad kärlekshistoria.

John beskrivs i romanen som en man ”full av svärta”, med brännskada i ansiktet, harmynt och med en ”gorillaliknande” kropp. Samlagen dem emellan skildras som både ömsinta och våldsamma: ”Allt var grovt och hårt och strävt till och med hans tunga men ur kroppsmassan som gjorde min egen kropp till en nyfödd kalv med hungrig mule strömmade ömhet.” Språket för tankarna till Marguerite Duras – men förflyttad till Västerbottens landsbygd.

I tv-serien har John Brännström genomgått en påtaglig förvandling. Brännskadan finns kvar, men i övrigt framställs han som betydligt mer ansad och proper än i bokens skildringar. Det är beklagligt, eftersom just relationen mellan honom och Jana Kippo är något som många läsare inte kan sluta diskutera. Fascinationen ligger sannolikt i att Smirnoff gör relationen så utpräglat rå och fysisk.

Denna skildring står i skarp kontrast till vår tids bildkultur, där kroppar ofta presenteras som perfekta, redigerade, opererade och befriade från allt som kännetecknar verkliga människor – hår på ”fel” ställen, kroppsvätskor, fett och naturliga kroppsutsöndringar.

Karin Smirnoff är inte ensam i denna litterära trend. I Maria Maunsbachs nya roman ”En magisk man” förälskar sig huvudpersonen i flyttgubben Mikael, tidigare MMA-fighter. Romanen hyllar hans slitna kropp med voluminösa lår, valkiga händer och hårig mage. Han uppskattar i sin tur hennes otvättade hår, och deras intimitet skildras utan försköningar – det är ingen bok för den lättäcklade.

I Maunsbachs roman sammanvävs mat och sex på ett påfallande sätt. Paret lagar och äter gärna mat nakna, och medan hon styckar en kyckling kan han knapra på friterade grissvålar. Det handlar om att vidga de erogena zonerna och ladda upp glömda delar av kroppen med ny sensualitet. I en tid då vi ständigt exponeras för identiskt retuscherade kroppar kan dessa avvikande skildringar paradoxalt nog upplevas som befriande och erotiska.

Även den amerikanska författaren Miranda July är en del av denna nyfysiska litterära strömning. I hennes uppmärksammade roman ”Alla fyra” skildras inga konventionella samlag mellan den 45-åriga huvudpersonen och en ung biluthyrare under deras möten på ett motellrum. Istället blir det oväntat sensuellt när han sätter in en tampong i henne. När huvudpersonen senare har sitt mest omvälvande sexuella möte är det med en kvinna i 70-årsåldern.

Dessa litterära tendenser är intressanta eftersom de på många sätt går emot samhällets rådande skönhetsideal. Maria Maunsbach skriver i sin bok att ”Mikael utstrålade en uråldrig lockelse”, och kanske är det just detta som förklarar fenomenet – en längtan tillbaka till det okonstlade och genuint kroppsliga. När till och med Kim Kardashian, själva sinnebilden för den artificiella skönhetsindustrin, under hösten lanserade en stringtrosa med konstgjort könshår för 438 kronor, kan man undra om vi bevittnar en kulturell motreaktion.

Dessa författare visar att den riktiga kroppen – med alla sina ofullkomligheter, utsöndringar och hår på ”fel” ställen – håller på att återta sin plats i litteraturen. Kanske är det just i det ”ofullkomliga” som både litteratur och erotik kan hitta nya uttryck i en tid av digital perfektion.