Kristoffer Leandoer, författare, kritiker och översättare, levererade nyligen ett Sommarprogram i Sveriges Radio som på ett ömsint och tankeväckande sätt utforskade litteraturens kraft och läsandets djupa betydelse. Programmet inleddes som en kärleksförklaring till hans hustru Elsa, som varit gift med honom i trettio år och som för närvarande arbetar vid svenska ambassaden i Kiev.

Han beskrev hur han i dag lever på två platser samtidigt, fryser när hon fryser i skyddsrummet och känner sig trött när hon inte fått sova. Men denna dubbelexistens är något Leandoer är väl förtrogen med, om än på ett annat plan. Genom sitt livslånga förhållande till litteraturen har han lärt sig konsten att förflytta sig mellan olika världar och uppleva många liv parallellt.

För Leandoer började läsningen som en ren flykt från verkligheten. Han växte upp i Sigtuna där han kände sig som ”ett ufo” eftersom han varken kunde spela fotboll eller slå knopar. I den miljön blev böckerna hans tillflykt. ”En bok var det bästa gömstället för världen”, berättade han. Men med tiden insåg han att litteraturen var något mer än bara en flykt.

Han jämförde sin upptäckt med klädskåpet i C.S. Lewis Narnia-svit. Det man först tror är ett gömställe visar sig plötsligt vara en portal till helt andra världar. Denna insikt förändrade hans förhållande till läsning från att vara passiv flykt till att bli aktiv utforskning.

Genom hela programmet vävde Leandoer samman personliga anekdoter med djupare resonemang om läsningens och litteraturens speciella magi. Han lyfte fram en central poäng: även om det är författaren som har skrivit texten, är det läsaren som verkligen skapar och bildsätter det som står på sidorna. Vi använder våra egna erfarenheter och minnen för att fylla ut texten, och det är denna inre film vi sedan bär med oss.

Programmet var späckat med minnesvärd formuleringar som fångade litteraturens väsen. ”Litteratur är en skymningszon mellan verkligheten och fantasin”, sa han vid ett tillfälle. En annan reflektion löd: ”Litteraturen handlar om att byta plats med varandra.” Och kanske mest träffande: ”Litteratur är kontakt – det är dess superkraft.”

Leandoers sätt att röra sig mellan det personliga och det universella, mellan vardagen och litteraturen, gjorde programmet till en upplevelse som beskrivits som oupphörligt roligt att lyssna på. Hans tilltal var öppet, vänligt och tänkvärt, fyllt av lager av insikter från ett helt liv präglat av läsande och skrivande.

Enligt dem som kommenterat programmet är det nästan omöjligt att inte längta efter att öppna en bok när signaturmelodin klingat ut. Och det handlar inte om att läsning är nyttigt, viktigt eller bra för demokratin – även om det säkert är allt detta också. Istället lyckas Leandoer få läsningen att framstå som något otroligt fascinerande i sig själv.

Ju längre programmet fortskred, desto tydligare blev parallellen mellan läsning och kärlek. Båda fenomenen handlar fundamentalt om att släppa in en främling i sitt innersta, att göra sig sårbar och öppen för något eller någon utanför en själv. Vågar man ta det steget, menade Leandoer, har man två gratisbiljetter till livets stora äventyr.

Programmet kom vid en tidpunkt då frågor om litteraturens roll i samhället ofta diskuteras i termer av nytta och demokratiskt värde. Leandoers perspektiv erbjöd ett uppfriskande alternativ genom att istället fokusera på det personliga och mellanmänskliga i läsupplevelsen. Hans bakgrund som både översättare och kritiker gav honom en särskild auktoritet att tala om hur texter färdas mellan språk och människor.

Att hans hustru arbetar vid den svenska ambassaden i Kiev gav också programmet en särskild aktualitet och förankring i vår samtid. Kopplingen mellan kärleken till en annan människa och kärleken till litteraturen blev därmed inte bara abstrakt, utan djupt konkret och levande.

Kristoffer Leandoers Sommarprogram framstår som ett välkommet inlägg i debatten om läsningens betydelse – inte genom att predika eller moralisera, utan genom att visa och berätta om vad litteraturen kan göra med och för oss som människor.