Niklas Laninge: Finansbranschen har missat att kulturtanten sitter på pengarna

Den kulturintresserade kvinnan, sedan länge föremål för skämtsamma karikatyrer som ”kulturtanten”, har en central roll i svenskt kulturliv. Nu blir hon också föremål för en växande debatt om vem som äger kapitalet – och varför finansbranschen har missat henne.

Avstampet är journalisten Lisa Bodas nya bok ”Dom kallar oss kulturtanter” (Romanus & Selling), som fördjupar bilden av den välkända karikatyren. I ett utdrag publicerat i Dagens Nyheter den 6 september konstaterar Boda att den kulturintresserade kvinnan dominerar besöksstatistiken på teatrar, bibliotek och dansscener. Hon läser och skriver mer än andra och bär i praktiken upp både fin- och populärkulturen. Gruppen är med andra ord en av det svenska kulturlivets viktigaste motorer.

Men där Bodas text slutar tar en annan diskussion vid. I en opinionstext i Dagens Nyheter pekar en skribent verksam i finansbranschen på att kulturtanten inte bara är en kulturbärare – hon är också en allt viktigare kapitalägare. Skribenten hade tidigare, tillsammans med juristen och skribenten Thomas Eriksson, uppmärksammat samma ämne i Dagens industri den 26 juni. Budskapet är att kapitalförvaltarna, experter på att hitta pengar, har förbisett just den här gruppen.

Bakom argumenten ligger en statistik som är svår att bortse från. Kvinnor lever i genomsnitt längre än män och är därför oftast de som till slut sitter på hushållets samlade förmögenhet. Medianåldern för arv i Sverige är omkring 55 år. Eftersom kvinnor dessutom oftast överlever sina partners ärver de i praktiken två gånger – en gång från föräldrar och en gång från partnern.

Nu pågår dessutom ett generationsskifte av historiska mått. När 40- och 50-talisternas bostads- och fondförmögenheter byter ägare hamnar stora delar av kapitalet i kvinnors händer. Internationellt har utvecklingen fått två begrepp: ”the feminization of wealth”, som beskriver hur en allt större andel av världens privata kapital ägs av kvinnor, och ”silver economy”, som fångar hur äldre blir en allt viktigare målgrupp för både konsumtion och sparande. Det handlar om en av de största förmögenhetsöverföringarna i modern tid.

Att det går att nå den kulturintresserade kvinnan som kund visar utvecklingen i Schweiz, enligt debattörerna. Där har kapitalförvaltare länge synts i foajéer, på vernissager, teatrar och filmfestivaler – arenor där relationer till kapitalstarka kunder knyts. I Sverige handlar kundvården fortfarande i hög utsträckning om golfturneringar, whiskyprovningar och föredrag om fornminnen.

Även inom de stora internationella finanshusen har frågan väckts. Emma Wheeler, som leder arbetet med kvinnors förmögenheter på UBS – en av världens största förmögenhetsförvaltare – menar att lösningen inte är att utbilda kvinnor i ekonomi. I stället är det rådgivarna som måste utbildas, så att de förstår vilka som kommer att bli deras viktigaste kundgrupp.

I Sverige saknas i dag skatteincitament för kulturgåvor, men även där är förändring på väg. I utredningen ”Ett investeringsprogram för kultur” (SOU 2026:31) föreslår utredaren Karin Forseke en skattereduktion för gåvor till kulturella ändamål. Förslaget innehåller också en statlig matchningsmodell, där ambitionen är att en statlig miljard ska locka fram fem gånger så mycket privat kapital. Om förslaget genomförs lär givare inte saknas, enligt debattörerna – många av dem sitter redan på första parkett.

Lisa Boda gick på jakt efter kulturtantens själ. Den svenska finansbranschen har ännu inte börjat leta. En bra start är att läsa ”Dom kallar oss kulturtanter”, menar debattörerna. Resultatet kan förvisso bli en inte alltid så välkommen uppvaktning – få vill mingla med en säljare mellan första och andra akten. Men det lär bli en välkommen uppbackning av svenskt kulturliv när finansbranschen behöver betala sig in i både fin- och populärkultur.