Från kollektivt dömande till justitiemord: En reflektion över fallet da Costa

Under sommaren 1984 hittades Catrine da Costas styckade kropp under Essingeleden i Stockholm. Som många andra unga människor på den tiden ägnade jag mig åt mitt eget liv, och lät kvällspressen hantera de alltmer komplicerade turerna kring det uppmärksammade styckmordet.

Det skulle dröja tio år innan jag, då teaterregistudent på Dramatiska institutet, kom i kontakt med psykiatern Carl Jungs teorier om arketyper. Hans tankar om återkommande mönster och symboler som styr oss mer än vi inser har stannat kvar hos mig genom åren.

Dessa teorier har fått mig att reflektera över hur vissa personer plötsligt hamnar i offentlighetens ljus, antingen upphöjda eller nerdragna i smutsen. Vilka faktorer samverkar för att skapa en allmän uppfattning om att någon är en ”skum typ” som bör stötas ut ur samhällsgemenskapen? Namn, utseende, yrke och bakgrund spelar alla roll i denna process.

Min slutsats är dyster: ibland sammanfaller dessa faktorer på ett så olyckligt sätt att den anklagade aldrig kan rentvås, eftersom personen i det kollektiva medvetandet smälter samman med en arketyp. För att rättfärdiga vår instinktiva reaktion söker vi sedan rationella argument, då vi som moderna människor inte vill erkänna att vi styrs av irrationella krafter.

Ett talande exempel är Sigvard Marjasin, den småväxte fackpampen med judisk bakgrund. Trots sin imponerande livsresa från sjuårig folkskola till ledare för Kommunalarbetarförbundet och senare landshövding i Örebro, räckte det med anklagelser om kvittofusk för att hans rykte skulle förstöras. Även om han friades i rätten spelade det ingen roll – bilden av ”den där lille fan” med det ”konstiga namnet” som ”klippte i kvitton” hade redan etsat sig fast i allmänhetens medvetande.

Liknande mekanismer verkade i fallet med de två män som anklagades för mordet på Catrine da Costa. Den så kallade obducenten och allmänläkaren tryckte på förödande många knappar i vårt kollektiva undermedvetna. Vem väljer frivilligt att arbeta som obducent? Det estniska namnet väckte misstro i en tid när flyktingar från öststaterna betraktades med skepsis. När uppgifter om ”videovåld” i tv-hyllan och kontakter med prostituerade tillkom, kändes anklagelserna om styckmord nästan sekundära. De måste bara bort.

Efter att ha sett SVT:s dokumentärer om dessa två män och det rättsliga haveri som förstört deras liv, har jag liksom många andra frågat mig hur drevet kunde uppstå. Men jag inser nu att frågan är felställd.

Drevet uppstod på samma sätt som det uppstår idag. Vi formade vår uppfattning genom att lyssna på ”experterna”. För fyrtio år sedan anfördes de av en terapeut som kritiserade könsmaktsordning och gubbvälde, och bättre symboler för detta än de två männen var svåra att hitta. De tunnelsynta åklagarna följde strömmen.

Idag lyssnar vi på andra ”experter” men tendensen att springa åt samma håll kvarstår. Jag tvivlar inte en sekund på att männen fallit offer för ett justitiemord. Att ge upprättelse åt oskyldigt vanärade kan aldrig vara fel.

Det viktiga att minnas är att vi var lika övertygade om vår rättfärdighet för fyrtio år sedan som vi är idag. Detta bör tjäna som en påminnelse nästa gång någon arketyp ska släpas i smutsen. Det gemensamma för alla drev är att de som deltar indignerat förnekar att det är just vad de gör.

Fallet da Costa och de anklagade männens öde illustrerar hur kollektiva föreställningar kan överskugga rättsprocessen och leda till förödande konsekvenser för enskilda individer. Det väcker frågor om rättssäkerhet, mediernas roll och vårt ansvar som medborgare att ifrågasätta etablerade sanningar – särskilt när de bekräftar våra fördomar.