Kristina Lindquist: Tycker de rika på allvar att de förtjänar mer än andra?

I Sverige uppstår tydliga klasskillnader i synen på lyxkonsumtion

En anmärkningsvärd dubbelmoral präglar den svenska debatten om vem som får unna sig lyxkonsumtion och när skattemedel används till bekvämligheter. I ena änden av spektrumet ställs statsministerparet till svars för inköp av designkuddar, medan miljardärers skatteflykt försvaras som en självklarhet i den andra.

Expressens granskning av statsministerparets inredningsnotor väcker frågor om distinktionen mellan behov och begär. Medan vissa kritiserar det som småaktigt att ifrågasätta kuddar från Svenskt Tenn för 30 000 kronor plus konsultarvode, pekar andra på att det avslöjar något väsentligt om elitens självbild och vem som anses ha rätt att optimera sin tillvaro med gemensamma medel.

Parallellt med detta sändes nyligen ett avsnitt av SVT:s Ekonomibyrån som behandlade hur Sverige, efter flera borttagna skatter, utvecklats till ett paradis för förmögna. Den franske nationalekonomen Gabriel Zucman beskrev ett Sverige där den ekonomiska eliten lever i ett slags parallellsamhälle med egna regler.

I programmet framträdde finansmannen Sven Hagströmer som försvarade de rikas kapital så intensivt att han beskrev det som något oerhört att en miljardär skulle behöva sälja aktier för att betala mer i skatt. Fredrik Reinfeldt gick ännu längre och uttryckte att han får ”totalitära vibbar” av tanken på att miljardärer skulle betala en exitskatt om de lämnar landet.

Denna inställning kontrasteras tydligt mot den hårda linjen mot bidragstagare. Medan miljardärers rättigheter försvaras med demokratiargument, föreslås samtidigt att Försäkringskassan ska få en ”bidragspolis” med befogenheter att bedriva spaning, hålla förhör och ägna sig åt underrättelseverksamhet för att stävja bidragsbrott.

Det framträder ett tydligt mönster i vilka beteenden som anses acceptabla beroende på ekonomisk ställning. Journalisten Andreas Cervenka beskriver i boken ”Girig-Sverige” ett talande experiment från University of California, där ett manipulerat parti Monopol gav vissa spelare betydligt bättre förutsättningar. När dessa spelare vann började de snabbt skryta om sina framgångar, som om de förtjänat dem trots de uppenbara fördelarna.

Detta tankesätt – att rika förtjänar framgång medan fattiga förtjänar motgång – återspeglas i den svenska politiken. En kommande bidragsreform har enligt Stadsmissionen potential att leda till ökad fattigdom, psykisk ohälsa och kriminalitet. Samtidigt anses det mer stötande att en ekonomiskt utsatt person får subventionerade livsmedel än att skattemedel finansierar lyxvaror till välbeställda.

I grunden handlar det om en förändrad syn på arbete och förtjänst. Rikedom har blivit ett självbekräftande bevis på flit och företagsamhet, oavsett om pengarna kommer från arv, utnyttjande av arbetskraft, tur eller strukturella fördelar. För den som redan har goda förutsättningar anses det rimligt att få ännu mer, medan den som kämpar för att få vardagen att gå ihop möts av misstro och hårdare krav.

Detta fenomen kan närmast beskrivas som ett slags välståndets identitetspolitik – där samma beteenden tolkas helt olika beroende på vem som utför dem, och där samhällets resurser fördelas efter status snarare än behov. När ekonomiska klyftor växer blir även de moraliska måttstockarna allt mer divergerande.