Keramiskt mästarmöte på Nationalmuseum

Nationalmuseum visar keramik över kulturgränser

I en omfattande utställning på Nationalmuseum i Stockholm möts två av världens mest framstående keramiker från 1900-talet: japanska Shōji Hamada och svenska Wilhelm Kåge. Över tvåhundra föremål, iscensatta interiörer från Hamadas hem samt dokumentärfilmer ger besökaren en djupdykning i två konstnärsskap som trots olika bakgrund delade många värderingar.

Utställningen, som visas fram till januari 2027, presenterar både keramikernas individuella verk och belyser de band som förenade dem. Hamada och Kåge, som båda föddes i slutet av 1800-talet, hade flera möten under sina karriärer, både i Sverige och Japan. Redan 1929 besökte Hamada Sverige för att studera bland annat Skansen.

De båda konstnärerna arbetade i skilda traditioner men med parallella visioner. Hamada utbildade sig till mästare vid olika japanska verkstäder innan han etablerade sin egen i Mashiko, nordost om Tokyo. Hans arbete präglades av mingei-rörelsen – en japansk rörelse som framhävde traditionellt hantverk och funktionalitet framför industritillverkning. För mingei-anhängare var tanken att föremål skulle ha en praktisk funktion och att formgivaren inte skulle framhäva sig själv framför hantverket. Hamada signerade följaktligen aldrig sina verk.

Kåge, å sin sida, började som bildkonstnär men anställdes 1917 på Gustavsbergs porslinsfabrik. Det var en del av Svenska Slöjdföreningens (SSF) strategi att föra samman konstnärer och industri för att skapa vackrare och mer funktionella bruksföremål, inspirerat av den engelska Art & Crafts-rörelsen och tyska Deutscher Werkbund. Medan mingei-rörelsen var mer skeptisk till industrin, försökte den svenska designrörelsen förena hantverk och industriproduktion.

För både Hamada och Kåge var skönhet inte bara en estetisk fråga utan ett verktyg för att förbättra människors vardag. Denna gemensamma vision genomsyrar utställningen, även om kuratorerna är noga med att inte direkt jämföra de två konstnärerna utan snarare belysa deras ömsesidiga respekt och delade intresse för leror, glasyrexperiment och bränntekniker.

Kåges konstnärliga bana visar en utveckling från sirligt porslin till ett grövre, mer jordnära formspråk när han gavs större konstnärlig frihet. I kontrast förfinade Hamada den robusta japanska keramiktraditionen. I utställningens filmmaterial kan man se Hamadas imponerande hantverksskicklighet – hur han med några snabba penseldrag skapar bilden av ett sockerrör på en skål, eller applicerar engobe på stora lerfat med till synes enkla handrörelser som han själv säger har tagit sextio år att bemästra.

Utställningens omfattning är resultatet av fyra års förberedelser av de tre kuratorerna. Den medföljande katalogen fördjupar upplevelsen ytterligare och erbjuder besökaren många perspektiv att reflektera över.

En särskild del av utställningen belyser handelsutbytet mellan Japan och Sverige under 1950-talet, samt hur Kåges arvtagare som Lisa Larsson och Stig Lindberg också influerades av japansk keramik. Detta sätter in de båda konstnärerna i ett större kulturellt och historiskt sammanhang.

För besökaren är det enda beklagliga att många av de utställda föremålen, av förståeliga skäl, måste visas i glasmontrar. Keramikens taktila kvaliteter – dess vikt, textur och känsla – är en viktig del av hantverket men förblir otillgängliga bakom glaset.

Utställningen väcker också frågor om nutiden. Vart tog idéerna om ”skönhet för alla” vägen? Medan mingei-rörelsen sägs ha fått ett uppsving i dagens Japan, väcker utställningen frågan om vem som idag kämpar för ”vackrare vardagsvara” i Sverige. Den påminner besökaren om ett arv av demokratisk designfilosofi som kanske håller på att gå förlorat i en tid av masskonsumtion och snabbt skiftande trender.

”Wilhelm Kåge & Shōji Hamada – Keramik över gränser” ger besökaren en rik inblick i två mästerliga keramikers livsarbete och de kulturella strömningar som formade dem, samtidigt som den ställer viktiga frågor om konstens och hantverkets roll i samhället.