Bengt Ohlsson: Taktiken mot de rika funkade även på 60-talet

Välkommen till lördagen den 24 maj 1969. Dagens Nyheter kostar 50 öre och Sveriges befolkning har ännu inte nått åtta miljoner invånare – det fattas exakt 32 352 personer. På tidningens förstasida, det så kallade vänsterkrysset, prangar en rubrik som speglar tidens politiska klimat: ”Miljonär kläms åt i nytt skattepaket – Sträng tar 90 procent”.

Mannen bakom rubriken är finansminister Gunnar Sträng, en socialdemokratisk tungviktare som blev en symbol för Sveriges högskattesamhälle. För babyboomergenerationen blev hans namn närmast synonymt med skattetryck. Frasen ”Sträng tar väl det mesta” återkommer ständigt bland både skattekverulanter och vanliga knegare som kämpar för att få ekonomin att gå ihop.

Gunnar Sträng föddes 1906 och växte upp under synnerligen knappa förhållanden i en statarbarack som kryllade av råttor, löss och kackerlackor. Han arbetade inom renhållningen och fick så kallat nödhjälpsarbete med att skotta snö. Redan 1945 ville statsminister Per Albin Hansson ha honom som jordbruksminister, men det var som finansminister han skulle göra sin största politiska avtryck.

Med bakåtkammat hår, liten och trind kroppsbyggnad och gummisnodd runt pluskan, blev Sträng en iögonfallande figur i svensk politik. Hans ilskna blick bakom glasögonbågarna – som skulle ha passat utmärkt i tv-serien ”Mad Men” fyrtio år senare – speglade en finansminister som inte drog sig för tuffa beslut.

Den här lördagen 1969 ingår Sträng i en regering där Socialdemokraterna just sopat hem en egen majoritet med 50,1 procent av rösterna i föregående års val. Det är enda gången i svensk politisk historia som ett parti lyckats med denna bedrift, något som är värt att reflektera över i en politisk era där partiledare rutinmässigt urskuldar sina kompromisser med att de saknar egen majoritet.

Från sin starka maktposition presenterar regeringens kapitalskatteberedning nu ett förslag som innebär att mångmiljonärerna endast ska få behålla tio procent av sina inkomster efter skatt. Förmögenhetsskatten skärps särskilt för personer med flera miljoner i förmögenhet, samtidigt som arvsskatterna höjs kraftigt.

Detta sker mitt under de så kallade rekordåren, en period som ligger nära sin kulmen. Arbetslösheten håller sig på historiskt låga 1–2 procent och Sverige har etablerat sig som en industrination i världsklass. Det kommer att dröja till oljekrisen 1973 innan kurvorna börjar peka neråt och den ekonomiska tillväxten saktar in.

Dagen efter skattebeskedet samlar sig Dagens Nyheters ledarsida för att kommentera ”skattechocken”, dock inte i huvudledaren. Där begrundar istället chefredaktör Olof Lagercrantz den tyske författaren Ernst Blochs bok ”Ateismen i kristendomen” i tre kompakta spalter, tidstypiskt avslutande med filosofiska reflektioner om religion och längtan.

I en osignerad ledare under Lagercrantz framställs skattechocken som ett spel för gallerierna. Avtalsrörelsen mellan LO och arbetsgivarna ser inte ut att leda till några större förbättringar för låglönegrupperna, och därför riktar regeringen istället uppmärksamheten mot en liten grupp kapitalstarka. ”De som berörs av den”, konstaterar tidningen, ”kan nästan samtliga få plats med sina porträtt på en kvällstidnings mittuppslag”.

Kanske är det fortfarande ett vinnande politiskt recept: att rikta lågavlönades vrede mot de som beskrivs som ”matjättar” och ”storbanker” som gör ”orimliga” vinster. Strategin att fokusera på en liten grupp förmögna har överlevt decennierna.

Men skattetrycket skulle komma att bli Socialdemokraternas akilleshäl. År 1976, sju år efter Strängs skattepaket, skriver författaren Astrid Lindgren fabeln ”Pomperipossa i Monismanien”, en satir om ett Sverige där marginalskatterna utformats så att hon själv fick betala 102 procent i skatt. Fabeln får stort genomslag och bidrar till att socialdemokraterna tvingas lämna makten efter 44 år vid regelmakten.

Gunnar Sträng, statarpojken som blev en av Sveriges mest inflytelserika finansministrar, fick bära mycket av skulden för det politiska maktskiftet. Hans namn blev för alltid förknippat med en skattepolitik som, trots sina utjämnande ambitioner, till slut ansågs gå för långt även av många som ursprungligen stöttat den.