Bengt Ohlsson: Undviker jag rattfylla bara för att det är en så sunkig förbrytelse?

I vinterskuggan av laglydighet: självrannsakan bakom ratten

Under avresemorgonen i Jämtland blickar jag ut mot ett halvmetertjockt snötäcke som draperat sig över bilen. Med en nostalgisk känsla minns jag de år då jag levde i lycklig ovetskap om att man måste sopa bort all snö från bilen innan avfärd, eller riskera dryga böter.

Tidigare nöjde jag mig med att skrapa rutorna för att sedan sorglöst låta fartvinden hantera resten. Visst krävdes en snabb reaktion med vindrutetorkarna när snö från motorhuven plötsligt blockerade sikten, men det var bara ett uppfriskande moment i körningen.

Likaså var jag omedveten om – eller valde att ”glömma” – att det var förbjudet att ha hunden lös på passagerarsätet, trots upprepade påpekanden.

Men denna morgon står jag där i muskelvärkande positioner för att noggrant sopa bort varje snöfläck från taket. Jag hackar enträget bort is från alla lyktor, för att sedan sätta mig bakom ratten, genomblöt men med rättrådig tillfredsställelse inför hemfärden.

På parkeringen utanför Ica i Harmånger betraktar jag bilarna med något som liknar vördnad. De ser ut som överlevare från Stalingrad, täckta av senhöstens slask under ett lager yrsnö, med blötsnö som stänkt upp och förvandlats till is. Bilarna är panerarande i smuts, frost och klägg – ett resultat av naturens obarmhärtiga försök att förgöra dem. Ändå har de kämpat vidare.

Jag sopar nummerplåten ren innan jag återupptar färden, och under resan reflekterar jag över min besatthet av dokumentärserien ”Gränsbevakarna Sverige”. Jag känner en skuldtyngd upphetsning när resenärer tvingas öppna sina väskor och avslöjas ha brutit mot regler de hävdar sig vara omedvetna om – eller mer sannolikt låtsas vara omedvetna om.

Detta väcker obehagliga tankar kring min egen nitiska laglydighet. Handlar det verkligen om en genuin moralisk övertygelse, eller är det bara rädslan för det oerhört pinsamma i att åka fast?

Föreställ följande scenario: Jag har varit på middag hos vänner i glesbygden och druckit tre glas vin. Om jag stod i kontakt med Gud, som kunde försäkra mig om att inga poliskontroller väntade på hemvägen, skulle jag då chansa och köra?

Jag vill förstås inte tro det. Men återigen: bygger mitt beslut på en internaliserad respekt för experternas varningar om försämrad reaktionsförmåga? Eller handlar det om den självbelåtenhet jag skulle känna när jag kryper ner i värdarnas iskalla gästsäng? Eller kanske är det helt enkelt för att rattfylleri är en så socialt föraktlig förseelse, och att det därmed är skammen snarare än moralen som styr mina handlingar?

För att undkomma självtvivlets grepp påminner jag mig om alla tillfällen då jag oupptäckt kunde ha fuskat – som att ta potatis från en gårdsförsäljning utan att betala, eller ignorera att de bortresta grannarnas tidningar samlas på hög. Ändå har jag konsekvent gjort det rätta.

Men är inte även detta bara ett sätt att känna sig förträfflig?

Käften! spelar det egentligen någon roll? Huvudsaken är väl att det rätta görs? Eller behöver jag en fyrtiopoängskurs i praktisk filosofi innan jag fattar det uppenbara beslutet att ta in grannarnas tidningar?

Vid det här laget känns Olivia, Claes och de andra i ”Gränsbevakarna Sverige” som gamla vänner som flyttat in i mitt medvetande. På gott eller ont? Kanske lite av varje.