Besök från australiskt urfolk kastar nytt ljus på kontroversiell museisamling

Tre kvinnor från det australiska urfolket Jirrbal står i ett ljust rum på Etnografiska museet i Stockholm och betraktar föremål som har legat gömda i arkiven i över ett sekel. Framför dem ligger en filt tillverkad av bark från fikonträd och en fackla som en gång användes för att lysa upp vägen genom regnskogen. Känslorna är överväldigande.

Daphne Miller kämpar med tårarna när hon ser objekten från sitt hemland. Hon berättar att föremålen togs från Cedar Creek i nordöstra Australien för mer än hundra år sedan, och att få se dem här i Sverige är både chockerande och djupt känslomässigt. Hon kan knappt sätta ord på upplevelsen.

Föremålen hamnade i Sverige genom den svenske vetenskapsmannen Eric Mjöberg, som besökte Cedar Creek under sin andra australiska expedition på 1910-talet. Mjöberg var zoolog och samlade under sina resor in tusentals prover från djur- och växtriket. Men han tog också med sig föremål som tillhörde områdets ursprungsbefolkning tillbaka till Sverige. Många av dessa objekt hamnade så småningom på Etnografiska museet, där de har förvarats sedan dess.

Besöket väcker blandade känslor hos de tre kvinnorna från Jirrbal. Å ena sidan är de medvetna om att många av föremålen troligtvis stals av Mjöberg under hans vistelse i Australien. Å andra sidan finns objekten nu bevarade i anmärkningsvärt gott skick, vilket ger dem en unik möjlighet att studera sina förfäders kultur och hantverk.

Corinne Wollaston, som är Daphne Millers kusin, uttrycker tacksamhet trots de komplicerade omständigheterna. Hon menar att föremålen ger dem en konkret bild av hur deras äldre släktingar levde och visar vilken skicklighet och begåvning de besatt.

Mycket har förändrats sedan Eric Mjöbergs tid i området. Cedar Creek kallas numera Ravenshoe och genomkorsas av en modern väg. En övergiven golfbana täcker delar av det område som en gång tillhörde Jirrbal. Trots dessa förändringar delar kvinnorna med sig av berättelser om en rik kultur som fortfarande lever kvar, även om den har förändrats dramatiskt. Deras traditioner kretsar till stor del kring träden, djuren och växterna i regnskogen.

Den svenska arkeologen Åsa Ferrier, som har arbetat i Australien under många år, har specialiserat sig på Eric Mjöberg och har skrivit en avhandling om honom. Hon har samarbetat med Daphne Miller, Corinne Wollaston och Marina Woods i många år. Kvinnorna från Jirrbal kallar henne för sin syster, vilket vittnar om den nära relation som vuxit fram.

Tidigare i år överlämnade den amerikanska vetenskapsinstitutionen California Academy of Sciences Eric Mjöbergs personarkiv till Världskulturmuseerna, som Etnografiska museet är en del av. Detta har öppnat nya möjligheter för forskning och fördjupad förståelse.

Åsa Ferrier har lärt sig tyda Mjöbergs spretiga handstil, som blir alltmer slarvig ju längre han befinner sig på resande fot. Nu läser hon högt ur hans dagböcker och översätter till engelska för de besökande kvinnorna. Hon berättar att Mjöberg var ovanligt systematisk i sin dokumentation, vilket är sällsynt för vetenskapsmän som arbetade i Australiens tropiska regnskogar under det tidiga 1900-talets kolonisation. Tack vare hans noggrannhet kan man i dag följa hans resa i detalj, ända ned till vilken tid han tog tåget.

Besöket från Australien är en del av ett större projekt för att öka kunskaperna om Eric Mjöbergs samlingar. Tillsammans med museets intendenter har de tre kvinnorna gått igenom föremål och fotografier från sina hemtrakter. Detta samarbete ingår i förberedelserna inför en ny basutställning om Sveriges koloniala historia och arv, som ska öppna i december.

Flera av föremålen från Cedar Creek representerar ett hantverkskunnande som till stora delar har gått förlorat. Även språket jirrbal är i dag utrotningshotat. Corinne Wollastons mamma var en av de sista som talade det flytande. Daphne Miller berättar att deras mödrar aldrig riktigt lärde dem att tala språket ordentligt, men att de använder vissa ord och blandar in dem i engelskan. Hon hoppas att språket kan återupplivas så att nästa generation får möjlighet att lära sig det.

Marina Woods förklarar att förlusten av Jirrbals språk är ett direkt resultat av tidigare regeringars politik, som aktivt motarbetade och straffade urfolk som talade sina traditionella språk. Tvångsförflyttningar har också slagit hårt mot urfolkens traditioner och sammanhållning.

Corinne Wollaston delar en personlig berättelse om hur hennes mamma som sjuåring tvingades arbeta som hushållerska hos en vit familj långt från hemmet. Hon fick endast några få veckor om året ledigt för att besöka sina nära och kära, vilket bröt banden till hennes kultur och språk.

Eric Mjöbergs samlingar utgör en del av en mörk berättelse om det tidiga 1900-talets västerländska vetenskap och dess ofta brutala metoder. Under sin första australiska expedition, som gick till landets västra delar, plundrade han gravar och tog med sig mänskliga kvarlevor till Sverige. Dessa återlämnades 2004 och 2007 efter påtryckningar från australiensiska urfolk.

Åsa Ferrier menar att Eric Mjöberg är ett tydligt exempel på hur vetenskapsmän under denna period reste ut i världen för att undersöka och samla objekt, ofta på etiskt mycket tveksamma grunder. Vetenskapen använde sig av koloniala maktstrukturer för att tillskansa sig föremål och kunskap utan hänsyn till de människor som berövades sin kulturella arv.

I dag har attityderna inom både vetenskapen och museivärlden förändrats dramatiskt. Besöket från Jirrbal är ett exempel på hur Etnografiska museet nu arbetar aktivt tillsammans med representanter för urfolk i en dialog präglad av respekt och ömsesidighet. Målet är inte längre att bara bevara och studera föremål, utan att göra det i samarbete med de människor och kulturer som objekten tillhör.

I nuläget har Jirrbal inte ställt något formellt krav på att föremålen ska återlämnas till Australien. Men Daphne Miller är övertygad om att den dagen kommer förr eller senare. Hon använder en metafor som känns passande med tanke på föremålens ursprung: ”Förr eller senare kommer de här föremålen tillbaka till oss, som en boomerang.”

Jirrbal är ett urfolk som lever i nordöstra Queensland i Australien. Deras traditionella område består till stor del av tropisk regnskog, men också stora ytor med öppen terräng. Förutom sina engelskspråkiga namn har varje person ur Jirrbal ett namn hämtat från naturen, oftast från djur eller växter. Språket jirrbal tillhör den pama-nyunganska språkfamiljen, som omfattar de flesta australiensiska språk. I dag finns endast ett fåtal talare kvar, men olika initiativ arbetar för att få en ny generation att lära sig språket.

Den kommande utställningen på Etnografiska museet kommer att inkludera berättelsen om Cedar Creek-samlingen som ett av flera spår i en större presentation av Sveriges koloniala historia och arv. Det är ett steg i en pågående process där svenska institutioner granskar och förhåller sig till det koloniala förflutna på nya sätt.