Finlandssvenskar möts regelbundet av överraskande reaktioner när de talar sitt modersmål i Sverige. Trots att de har samma relation till svenskan som de flesta svenskar, uppfattas de ofta som invandrare som lärt sig språket.

På en restaurang i Norrland får en finlandssvensk skribent höra ett välment ”Bra där!” från en främling som berömmer hans svenska. ”Vilken jättebra svenska du lärt dig!” fortsätter mannen entusiastiskt, till skribentens förvåning. Situationen belyser en återkommande problematik som många av Sveriges uppskattningsvis 300 000 finlandssvenska invånare känner igen alltför väl.

För finlandssvenskar är svenskan inte ett andra- eller tredjespråk som lärs in i vuxen ålder. Det är modersmålet de vuxit upp med, talat hemma och i skolan sedan barndomen. Denna grundläggande förståelse saknas ofta hos svenskar som möter finlandssvenska, vilket leder till både välmenande komplimanger och oavsiktliga språkbyten.

Reaktioner som speglar okunskap

Skribenten berättar om en granne i trappuppgången som omedelbart byter till engelska när han hör finlandssvenska uttalas, även vid ett så enkelt ämne som vädret. Reaktionen speglar en utbredd okunskap om Finlands språkliga verklighet och den historiska kopplingen mellan de två länderna.

Finland har två officiella språk – finska och svenska. Den finlandssvenska befolkningen, koncentrerad främst till kustområdena och Åland, har samma språkliga arv som Sverige. Trots detta glöms ofta denna gemenskap bort, särskilt i vardagliga möten mellan människor.

En dialekt som väcker fördomar

Finlandssvenskan skiljer sig visserligen från rikssvenskan i uttal och intonation. Skribenten erkänner själv att han låter ”exakt som Mumintrollet i den tecknade serien från 1990-talet”, till och med mer än den finlandssvenske programledaren Mark Levengood.

Stockholmssvenskans karakteristiska uppåtgående melodi saknas helt i finlandssvenskan, som istället präglas av ett ”mollbetonat staccato” som kan uppfattas som tveksamt eller bekymrat. Detta prosodiska avstånd gör att många svenskar inte känner igen finlandssvenskan som just svenska, utan snarare som något främmande.

Välvilja som skapar distans

Paradoxalt nog är det ofta just svenskarnas vänlighet och omtänksamhet som skapar känslan av utanförskap. De spontana uppmuntringarna och artiga språkbyten till engelska görs av god vilja, men bekräftar samtidigt att finlandssvenskar ses som utomstående.

Att gratuleras för sin svenska när det är ens modersmål jämför skribenten med att gratulera en nyexaminerad student för att ha lärt sig gå så bra och inte längre krypa. Komplimangen, hur välmenad den än är, vilar på en missuppfattning som gör den obekväm att ta emot.

Historisk amnesi

Bakom dessa vardagliga missförstånd ligger en större problematik: en glömska kring den gemensamma historien mellan Sverige och Finland. I över 600 år, fram till 1809, var Finland en del av det svenska riket. Svenska var förvaltningsspråk och elitens språk, och svenskspråkiga områden utvecklades parallellt med Sverige.

Denna historia har lämnat djupa spår i form av den finlandssvenska befolkningen, men verkar ha försvunnit ur det kollektiva medvetandet hos många svenskar. Det är först när finlandssvenskar kommer till Sverige som de upptäcker hur okänd deras språkliga verklighet är.

En känsla av vemod

Trots förståelsen för att reaktionerna sällan är illvilliga beskriver skribenten ”ett litet stick av vemod och främlingskap” som är svårt att värja sig mot. Det är känslan av att något fundamentalt har glömts bort i relationen mellan de två närliggande länderna.

På tåget hem kommer han på det perfekta svaret till den välmenande restaurangbesökaren: ”Tack detsamma, din svenska låter ju fantastisk! Har du också tränat hela livet?” Men som så ofta med slagfärdiga svar kommer det för sent, vilket kanske är tur. Det viktiga är inte att sätta människor på plats, utan att öka förståelsen för att finlandssvenskan är lika mycket svenska som någon svensk dialekt – bara med en annan historia och melodi.