Björn af Kleen: Vad är mer berusande än att styra historien i en oväntad riktning?

Liberalerna gjorde ett oväntat starkt val och landade på 5,4 procent av rösterna, en siffra som få trodde var möjlig bara några veckor tidigare. Partiet, som länge befunnit sig i kris och under valrörelsen utmålades som en av de stora förlorarna, överträffade prognoserna. I centrum för framgången står Simona Mohamsson, den tidigare hånade profil som med en osviklig tro på sin egen förmåga vägrade ge upp. Hennes väg från valrörelsens driftkucku till en av valvinnarna har gett Liberalerna en berättelse som få kunde förutse.

För partiet innebär resultatet en form av återupprättelse. Liberalerna har historiskt sett varit ett av Sveriges mest anrika partier, med rötter i folkbildning och upplysningstradition. Men under de senaste decennierna har partiet krympt och slagits för att nå den fyraprocentspärr som avgör riksdagsnärvaro. Inför valet var många beredda att skriva partiets dödsruna. Att det nu i stället överlevde och tycks ha fått en nytändning förklaras av en personlig politisk triumf för Mohamsson, men också av en bredare politisk dynamik.

Mohamsson kommer från Borås, en stad i Västergötland som sällan förknippas med rikspolitisk glamour. Hennes raka stil och självsäkerhet har väckt både skratt och irritation. Men det är just denna egenskap, hennes vägran att låta sig påverkas av omvärldens hån, som lyfts fram som nyckeln till framgången. Hon framstår som en politiker som talar fram sin egen verklighet – en strategi som starkt påminner om den utveckling som skett inom den globala högerpopulismen.

I USA har Donald Trump gjort en liknande resa. Trumps självbild präglades tidigt av Norman Vincent Peale, författaren till ”The Power of Positive Thinking”, en bok som uppmanade läsarna att prägla en oövervinnerlig bild av sig själva. Journalisterna Maggie Haberman och Jonathan Swan skriver i boken ”Regime change” att det som börjar som fantasier ofta flyter samman och förvandlas till en verklighet av Trumps eget skapande. Den förmågan har gett honom politiskt liv efter politiskt liv. Hans rörelse lockar väljare med upplevelsen av att kunna trotsa alla odds – att världen var emot en, men att man ändå vann.

Den känslan är högerpopulismens motor, menar många bedömare. Ett tydligt exempel är Rich Logis, en Trumpanhängare i Florida som i dag organiserar avhoppare från Maga-rörelsen. Han beskriver ruset av att ha åstadkommit något som statsvetare, opinionsinstitut och analytiker kallat omöjligt. Den känslan, menar han, är svårslagen.

Samma mönster går att skönja i Sverige. Sverigedemokraterna, som under lång tid betraktades som ett parti ingen anständig politiker ville förknippas med, blev till slut den svenska borgerlighetens ledstjärna i migrationspolitiken. Steve Bannon, Donald Trumps tidigare chefsstrateg, har kallat Sverigedemokraternas utveckling för en läxa för hela världen. Partiet bröt igenom barriärer som etablissemanget länge trodde skulle hålla.

Men i söndagens val backade Sverigedemokraterna. Jimmie Åkesson, partiledare, noterade att en del väljare som tidigare röstade på Tidöpartierna valde Liberalerna i stället. En sådan väljarrörelse – från riksdagens mest illiberala parti till ett av de mest traditionsbundna liberala partierna – framstod som närmast otänkbar för några månader sedan. Kanske var just det oväntade en del av lockelsen.

Valet har också en kulturell dimension. På Kulturhuset Stadsteatern spelas just nu pjäsen ”Alingsåschatten”, en dramatisering av en verklig politikertrio i Västergötland som försöker lösa politiska problem med hjälp av gin och slarviga sms-meddelanden. Pjäsens författare, Nanna Olasdotter Hallberg, har berättat att hon träffade Simona Mohamsson på Expressens kulturfest och att Mohamsson entusiastiskt utropade att hon älskar gin. Uttalandet var knappast en valstrategi, men det bidrog till bilden av en politiker som inte tar sig själv på för stort allvar.

Liberalernas överlevnad och Mohamssons personliga triumf väcker frågor om vad som krävs för att vända en politisk återvändsgränd. I en tid när politik allt mer handlar om identitet, självbild och berättelser om det omöjliga tycks den obändiga tron på det egna projektet vara en allt viktigare faktor. Mohamsson själv lär inte ha några tvivel. Frågan är vad det betyder för Liberalernas framtid – och för den svenska politiska kartan i stort.