Hanna Dorsin: ”Jag hatar uttrycket, men jag är verkligen en late bloomer”

På Folkoperans scen i Stockholm står det klottrat ”Ulla knulla”, ”Vad gör jag med min hora?” och ”Movitz was here”. De grova orden möter publiken i höstens uppsättning ”Jag är Ulla Winblad”, en operakabaré om den kvinna som genom Carl Michael Bellmans epistlar blev känd som Ulla Winblad – men som i verkligheten hette Maria Kristina ”Maja-Stina” Kiellström.

Hanna Dorsin gör huvudrollen. Hon ser föreställningen som en upprättelse för kvinnan bakom myten.

– Jag blir drabbad av hennes öde. Hon var en egensinnig, stark kvinna som gjorde det hon kunde med det hon hade. Hon var snygg och kunde föra sig, och då utnyttjade hon det, säger Hanna Dorsin.

Maja-Stina föddes 1744 i en fattig familj och levde större delen av sitt liv i Stockholm. Hon rörde sig i alltifrån Gamla stans gränder till stadens finaste salonger, och bilden av henne är dubbel. Å ena sidan var hon en glad och populär krögare med ett rikt nattliv, en sorts 1700-talets kändisprofil som gjorde en klassresa. Å andra sidan var hennes tillvaro kantad av motgångar. Hon fick ett utomäktenskapligt barn som dog bara några dagar gammalt, förföljdes av ett skamfilat rykte och hamnade ofta i klammeri med rättvisan.

I Bellmans epistlar blev hon omsjungen som den fröjdfulla och utlevande Ulla Winblad. Berömmelsen nådde hela Sverige, men den blev också en börda. Vart hon än gick blev hon igenkänd, och till och med när hon flyttade till Norrköping, gifte sig och försökte skapa sig ett nytt liv, gick stämpeln inte att tvätta bort.

I föreställningen utspelar sig handlingen på den krog som Maja-Stina drev. Bellman, spelad av Björn Kjellman, knackar på efter flera års frånvaro. Motvilligt släpper hon in honom. Till en början försöker han återuppleva den glädje de en gång haft, men hon påminner honom om att hans sånger orsakat henne stora problem. Mot slutet vill Bellman be om ursäkt för att ha förstört hennes liv.

– Den här storyn är en upprättelse för Maja-Stina, säger Hanna Dorsin.

Uppsättningen är en urpremiär på Folkoperan i Stockholm. Librettot är skrivet av Klas Östergren, musiken av Andrea Tarrodi och regin av Nora Nilsson. Folkoperans solister och orkester medverkar, och i föreställningen varvas nyskriven musik med tolkningar av Bellmans visor. För Folkoperan, som sedan starten 1976 profilerat sig med förnyelse av operagenren, passar projektet väl in i en bred repertoar.

Hanna Dorsin är sedan tidigare känd för humorgruppen Grotesco och för sin medverkan i ”På spåret” tillsammans med Emma Molin. Hon har gjort många teaterroller, bland annat i ”Trassel” på Oscarsteatern, men detta är hennes första huvudroll på en operascen. Själv kallar hon sig en sena blommare.

– Jag vet inte om jag hade klarat det här när jag var yngre. Jag har hållit på med privatteater länge, men det här är opera. Och opera är svårt.

Skillnaden mot skådespeleri är påtaglig, berättar hon.

– Där börjar man i känslan. Här måste man börja med musiken och sedan lägga på känslan och skådespeleriet. Huvudet bråkar med mig när jag ska få till alla delar. Men det hoppas jag att jag har lärt mig när det är premiär.

Mitt i arbetet finns också en sorg. Hennes föräldrar, som sjöng i kör och älskade opera, hann inte se föreställningen.

– Pappa dog tidigare i år och min mamma för fyra år sedan. Jag får tänka att de ser det ändå. Jag tror att de hade tyckt att det var helt fantastiskt, säger Hanna Dorsin.

I hennes egen familj är kändisskapet ständigt närvarande. Maken Henrik Dorsin och sönerna Frank och Sigge är alla skådespelare. Själv är hon mindre bekymrad över att bli igenkänd, men hon förstår baksidan av offentligheten.

– Henrik är väldigt skygg. Han går helst inte utanför dörren om han inte har ett jobb att gå till, och han skulle aldrig gå ut på krogen en lönefredag.

Maja-Stina Kiellströms historia handlar om priset för att bli en offentlig person. Genom Bellmans blick blev hon en myt, men myten fick konsekvenser för den verkliga kvinnan. Klottret på scenen blir en påminnelse om att hennes namn alltid var laddat – både med lust och med förakt. ”Jag är Ulla Winblad” ger henne till slut ordet själv.