Björn Wiman: Jag minns kvällen med pappa i skidbacken som präglad av ordlös gemenskap

Det var den 24 januari 1977 som ett särskilt minne etsar sig fast i Björn Wimans medvetande. I hans mammas anteckningar står en enkel notering: ”Berra kom och hämtade Björn. De åkte skidor, slalom.” En till synes vardaglig händelse, men för honom ett av livets mest distinkta minnen.

I en kylig vinterkväll står far och son vid skidliftens fot. Pappan, rastlös och anspänd, försöker få på sin son pjäxor och fästa de blågula slalomskidorna med stålkanter. Det är ett minne klätt i urblekta färger och känslan av en trång täckjacka.

”Far har jag aldrig kallat honom”, skriver Wiman. Han refererar till Sven Delblancs ord om att bli kallad far är ett hedersnamn, ett erkännande för den som arbetar, älskar och vårdar sina barn.

Stockholm upplever denna vinter något ovanligt – en riktig vinter. Inte sedan 1970 har huvudstaden haft snö på allvar. Nu ligger den vit och obefläckad, fyller staden med köldens tystnad och ett ljus som reflekteras från marken. Äldre stockholmare plockar fram dammiga fyrtiotalsskidor från vindar och förråd. På TV syns journalisten Göran Zachrisson i blond kalufs och ljusblå skiddress när han elegant svänger nedför Observatorielunden. Dagen innan har Ingemar Stenmark tagit sin tredje raka världscupseger i Wengen.

För Wiman blir upplevelsen med pappan en djup gemenskap utan ord. Äntligen etableras en förbindelse mellan dem. Pappan blir en beskyddare som sträcker ut sin vadderade handske, fångar liftankaret, och placerar det bakom dem. Han lägger skyddande en arm framför sonens bröstkorg när liften rycker till och bär dem upp i den svarta vinternatten.

På 1950-talet växte en särskild vision fram i Stockholm. Arkitekten Holger Blom, stadsträdgårdsmästare med tyrolerrötter, föreställde sig konstgjorda berg i stadens landskap. De skulle fungera som naturskulpturer där stockholmare kunde ha picknick på sommaren och åka slalom på vintern. Dessa ”toppar” skulle placeras utanför tullarna: Johannelundstoppen, Hagatoppen, Vårbergstoppen och Högdalstoppen.

Men topparna var inte bara rekreationsområden utan också lösningen på ett stadsplaneringsproblem. När Klarakvarteren revs och tunnelbanan anlades behövde schaktmassor och rivningsavfall någonstans att ta vägen. Högdalstoppen växte fram av fyllnadsmassor, skräp och sopavfall. Trettiotalets bortkastat material blev sextio- och sjuttiotalets fritidsparadis.

När Högdalstoppens första lift invigdes i januari 1966 rapporterades att nästan 7 000 stockholmare kommit för att åka i den nya anläggningen. ”Ett skidparadis på en konstgjord kulle av sprängsten och rester av bortsanerade Stockholmshus”, skrev Dagens Nyheter. 1969 fick backen till och med besök av den trefaldige OS-guldmedaljören Jean-Claude Killy.

Den snörika vintern 1977 var Högdalstoppens storhetstid. Tidningarna kallade Stockholm för ”Nordens S:t Moritz” och beskrev hur tunnelbanans linje 19 fylldes med alpint utrustade människor på väg till det som en gång varit en tipp men nu var ett skidberg.

Idag är Holger Bloms toppar bortglömda och övervuxna, symboler för både ett samhälleligt misslyckande och ett förändrat klimat. Rostiga rester av armeringsjärn och avsågade fästen i stenar är de enda spåren av det som en gång var blomstrande skidanläggningar.

Wiman reflekterar över hur han tidigare tänkt att meningen med livet var att han lärt sina barn åka skidor. Men nu är han inte lika säker. Hans ”arvsfilosofi” byggde på en beständighet som inte längre existerar – att det skulle finnas snö.

Statistiken är tydlig: i Svealand har antalet dygn med snötäcke minskat från cirka 120 per år på 1980-talet till ungefär 80 idag. I hela Sverige har antalet dagar med snötäcke minskat med två veckor på trettio år. Längst i söder är det vanligare att det inte blir någon meteorologisk vinter alls. Man talar om ”ovinter”, ”vintersorg” och ”snöångest”.

Att besöka de nedlagda skidbackarna i södra Stockholm ger en kuslig känsla av att redan befinna sig i en framtid där ännu fler anläggningar förvandlats till övergivna ruiner. ”Slalompjäxornas Pompeji”, kallar Wiman det.

Trots allt finns traditionen kvar. På Hammarbybackens topp ser Wiman en dag en pappa i rött skidställ som tagit sig upp med sin son. Pojken, kanske fem år gammal, placeras försiktigt mellan pappans ben. Med armen beskyddande framför sonen börjar de tillsammans ploga sig nedför backen i breda, försiktiga svängar.

”Det är inte en teknik som traderas”, skriver Wiman. ”Det är en livshållning.”

Björn Wimans bok ”Den lyckligaste leken” är utgiven på Norstedts. Han har tidigare skrivit bland annat ”I en sal på lasarettet. En berättelse om min mamma, tuberkulosen och folkhemmet”, som utkom 2022.