Mitt i sommarens ljusa och yra stämning dyker dödens och evighetens teman upp på oväntat sätt. Sveriges officiella fotbolls-VM-låt är en klassisk svensk sommarhymn fylld av melankolisk eufori, där Thomas Stenström mässar ”Vi kommer aldrig att dö, vi kommer leva för alltid” som om det vore ett mantra för långlevnad snarare än ett fotbollslag.

Kontemplationen över liv och död i svensk sommarkultur är dock ingenting nytt. Carl David af Wirsén, den ofta kritiserade kulturpersonlighet som gav Svenska Akademien världsrykte genom att arrangera att den skulle utse Nobelpristagare i litteratur i slutet av 1800-talet, skrev sommarpsalmen ”En vänlig grönskas rika dräkt”. Psalmen börjar med bilder av vindens ljumma fläkt, solens ljus och glada fåglar, men övergår sedan i verserna fyra och fem till betydligt mörkare teman.

Mitt i den gudomliga skönheten dyker döden och ödeläggelsen upp. Ängar och fält står tomma, och mot slutet transformeras den vackra psalmen till ren dödskult där allt kött är hö men i paradiset ska alla omplanteras till evigt liv. Det är under sommarens höjdpunkt som växelspelet mellan liv och död blir som tydligast, lika påfallande som häggens nedsinglande blomblad.

Thåströms nya livealbum ”Flytta isbergen, vattna svärmorstungan, ta med soporna ut” tar upp samma teman. Titeln fungerar som en praktisk att göra-lista inför ett avsked med existentiell klangbotten. Albumet handlar om döden och borde övertyga fler än de redan frälsta om att Thåströms texter utgör en del av den yppersta svenska samtidslyriken, särskilt när de framträder i en så välkomponerad och tematiskt konsekvent ordning.

Med sina extatiska liveframträdanden har Thåström alltid påmint publiken om de tunna väggarna mellan olika världar. Likt en modern schaman i skinnrock agerar han länk mellan livet och döden, det medvetna och omedvetna, jorden och rymden. På den nya skivan sammanfaller de olika sfärerna mer än någonsin.

Det är en suggestiv berättelse om dödens plats mitt i livet och om konsten att försonas med dess existens. Albumet börjar med den ödesdigra förutsägelsen om att ”den första kommer att bli den sista” på ”Dom som skiner” och kringflygande änglars närvaro på ”Sonen i den vänstra”. Sedan följer stigarna till himlen och helvetet i en vissnande trädgård, dödens färjekarl i Bellmans senbarocka klassiker ”Märk hur vår skugga” och mot slutet den detroniserade förortsgudinnans epitafium i ”Miss Huddinge Centrum 1972”.

Som centrum för det ständiga gränsöverskridandet mellan liv och död står de tungt ödesmättade syntarna på ”Körkarlen” med sin uppenbara anspelning på Selma Lagerlöfs roman med samma namn, sprungen ur författarens intresse för spiritism och teosofi. Här gestaltas hur en förhärdad människa i dödsögonblicket kan få uppleva nåden.

Känslan av tidens upphörande gör Thåströms album särskilt angeläget just nu. I DN:s podd ”Kära dagbok” framhöll Greta Schüldt nyligen norska Maja Lundes roman ”Slutartid” som det senaste exemplet på samtidsberättelser där tiden slutar existera. Något liknande sker i romaner av Alex Schulman och danska Solveig Balle, precis som i Karl Ove Knausgårds ”Morgonstjärnan”-svit. Förfluten tid och kommande tid smälter samman i ett enda svindlande nu där både döden och framtiden upphör att existera.

Detta tillstånd kallas presentism, ett tillstånd där man inte längre lyssnar till tidigare generationers erfarenheter och saknar kraft eller intresse att ta sig an framtiden. Det kan avspegla en begriplig längtan efter frid, ett tillstånd där tiden, som i en aldrig sinande flod driver fram alla dagens katastrofer, har upphört.

När Thåström frambesvärjer sin värld av levande och döda väcks tankar på den svenske forskaren och Nobelpristagaren Arvid Carlssons idéer om evigt liv, eller närmare bestämt om vad som händer i hjärnan i dödsögonblicket. Carlsson, som avled 2018, visade att aktiviteten i hjärnan efter att hjärtat har slutat slå kan öka till något som liknar full vakenhet under flera minuter, resultat som stämmer överens med många vittnesmål om så kallade nära döden-upplevelser.

Carlsson föreställde sig att detta hänger samman med upplevelsen av tid, som tar mycket av hjärnans arbetskapacitet i anspråk. Han menade att en tilltagande syrebrist i hjärnan skulle göra att tiden är det som först försvinner ur medvetandet. På detta sätt skulle också människans oro försvinna, eftersom frid är frihet från oro och den totala friden är förenad med en oförmåga att uppleva tiden.

Arvid Carlssons tanke var att den förhöjda aktiviteten i hjärnan i dödsögonblicket skulle kunna tolkas som att den avlidna personen får en kontakt med evigheten, en upplevelse som inte har någon tidsaspekt. Och denna evighet kommer vi att uppleva i evighet.

Den svindlande skönheten i Carlssons spekulationer om livet efter döden ligger utanför vad naturvetenskapen i dag kan bevisa eller svara på. Men konsten kan. Det är därför man, som i Thåströms ”Södra korset”, kan sväva fram över gruset och parkeringsplatserna på Rangstaplan i Stockholmsförorten Högdalen, fylld av en ”långsamt varm elektricitet” som bär till evigheten.

”Jag ska ingenstans, säg en tid och plats, jag ska överallt”, sjunger Thåström. En försommarpsalm för vår tid, ja för evig tid, som förenar sommarens ljuvliga skönhet med dödens och evighetens mysterium på ett sätt som känns både tidlöst och högaktuellt.