Björn Wiman: Kristerssons maratontid är nästan lika bra som Kim Jong-ils golfresultat

Politiska ledares dokumenterade eller påstådda idrottsresultat har länge utgjort en fascinerande skärningspunkt mellan propaganda, image och verklighet. Den här veckan hamnade Sveriges statsminister Ulf Kristersson i blickfånget när hans maratontid visade sig vara lika fiktiv som nordkoreanska diktatorns legendariska golfrunda.

Myten om att Nordkoreas dåvarande ledare Kim Jong-il vid ett tillfälle skulle ha spelat sin första golfrunda någonsin och klarat banan på 38 slag under par är numera välkänd som precis vad den är – en skröna. Det spektakulära resultatet, som enligt uppgifterna inkluderade inte mindre än fem hole-in-one, var med största sannolikhet resultatet av ett medvetet eller omedvetet räknefel hos den nordkoreanska nyhetsbyrån. Historien illustrerar dock en djupt rotad tradition där politiska ledares fysiska prestationer används som verktyg för imagebyggande.

Inför helgens Stockholm Marathon publicerade Moderata ungdomsförbundet en bild på statsminister Ulf Kristersson tillsammans med uppgiften att han sprungit loppet på imponerande 3 timmar och 9 minuter. Tiden skulle placera statsministern bland de riktigt vältränade löparna. Bilden lyfte särskilt fram Kristerssons vältränade vader, något som tydligt skulle understryka den fysiska kapaciteten.

Men redan efter kort tid kom sanningen fram. Tiden på 3.09 var helt påhittad. När frågor började ställas förklarade MUF:s pressekreterare Hugo Rofors för Aftonbladet att tiden hade räknats fram genom att utgå från statsministerns personbästa på milen. Det är dessutom oklart huruvida Kristersson någonsin faktiskt har genomfört ett helt maratonlopp.

Den använda beräkningsmetoden håller inte för enklaste granskning. Med samma logik skulle världens snabbaste man, sprintern Usain Bolt, kunna springa den klassiska maratondistansen på drygt en timme – något som naturligtvis är fysiskt omöjligt. Att extrapolera en kortare distans till en fullständig maraton ignorerar helt de fysiologiska utmaningar som den längre distansen innebär.

Det är valår i Sverige, vilket förklarar en del av bakgrunden till MUF:s publikation. I både idrott och politik gäller att stora tävlingar kräver stora resultat, för att parafrasera författaren Per Olov Enquist. Imagebyggande kring fysisk styrka och uthållighet har historiskt sett varit en viktig del av politisk kommunikation.

Särskilt olyckligt för regeringen blev dock timingen. Samma dag som maratonhistorien avslöjades kunde Expressen presentera nya uppgifter om förehavanden kring statsministerbostället Harpsund i Södermanland. Fastigheten, som ibland beskrivits som den svenska motsvarigheten till den amerikanske presidentens privata residens Mar-a-Lago, hade varit föremål för vissa renoveringsplaner.

Det visade sig att statsministerns fru Birgitta Ed hade tagit offentliga medel i anspråk för att förverkliga planer på en egen hönsgård på Harpsund. Planerna inkluderade även biodling och produktion av äppelmust med en egenhändigt designad etikett. Dessa arrangemang hade lett till intensivt arbete hos både tjänstemän på regeringskansliet och Statens fastighetsverk.

Båda händelserna – den fiktiva maratontiden och hönsgårdsplanerna – kan ses som del av en större trend där svenska politiker försöker anpassa sig till tidens imagebyggande. I USA skryter regeringsmedlemmar öppet med sina resultat i styrkelyft och bänkpress, medan den amerikanska presidenten har lanserat planer på allt från triumfbågar till ultimate fighting-arenor och balsalar bakom Vita huset.

Den svenska ambitionen verkar vara att inte släpa efter i denna disciplin. Trianguleringen av tidsandan innebär att svenska politiker nu balanserar mellan skandinavisk lågmäldhet och en mer amerikansk approach till personlig marknadsföring.

Politiska ledares idrottsresultat, vare sig de är verkliga eller påhittade, kommer sannolikt att fortsätta vara en källa till både fascination och kontrovers. Traditionen sträcker sig över kulturgränser och ideologier, från nordkoreanska diktatorer till skandinaviska statsministrar. Skillnaden ligger främst i graden av fantasi som investeras i siffrorna.

I en tid då autenticitet ofta framhålls som ett centralt politiskt värde framstår de påhittade prestationerna som särskilt problematiska. När fakta kan kontrolleras med några knapptryckningar på en smartphone blir utrymmet för kreativ statistik allt mindre.