Björn Wiman: Mamma är viktigast också för Bob Dylans ”okända son”

Sam Sussman växte upp i landsbygden norr om New York tillsammans med sin ensamstående mamma Fran. Hans biologiska pappa hade lämnat dem tidigt, och under uppväxten avlöste olika mer eller mindre dysfunktionella män varandra i hans liv. Men det var inte förrän han var femton år som en lärare påpekade något som skulle förändra hans perspektiv på tillvaron – hans slående likhet med Bob Dylan.

Den unga Sussman började lyssna på den legendariske sångarens musik. Något år senare satt han i en bil när en Dylanlåt spelades på radion. Den vuxne mannen bredvid honom berättade då att det fanns en rad i låten som handlade om Sams mamma, och att hon faktiskt hade känt Dylan personligen under sin ungdom i New York. För den unge Sam blev detta som att höra att hans mamma hade träffat Fantomen – en mytisk figur som plötsligt fick en koppling till hans egen verklighet.

Det visade sig att Fran hade mött Bob Dylan på en konstkurs på Manhattan i början av 1970-talet. Dylan var då 33 år gammal, gift och redan en etablerad legend inom musikvärlden. Medan andra studenter på kursen böjde sig i beundran inför stjärnan var Fran den enda som vågade säga sanningen om den taffliga färghanteringen i hans målningar. Denna ärlighet väckte naturligtvis Dylans intresse.

Nu har Sam Sussman skrivit en autofiktiv roman med titeln ”Boy from the north country”, där han undersöker frågan om han verkligen kan vara Bob Dylans okände son. Boken, som föregicks av en uppmärksammad artikel i Harper’s Magazine med rubriken ”The silent type: On (possibly) being Bob Dylan’s son”, har väckt betydande intresse i USA. Förra helgen besökte Sussman Stockholm på inbjudan av Judisk kultur i Sverige.

I romanen låter Sussman sin mamma berätta i detalj om förhållandet som hon och Dylan utvecklade. Om hans nattliga uppdykanden och försvinnanden, om hans hänsynslösa egocentrism och om hur hon blev förevigad i rader från ”Tangled up in blue” – kvinnan som ”lit a burner on the stove and offered him a pipe” och sedan läste dikter av Petrarca för honom. För Dylanologer är boken ren kattmynta.

Men berättelsen innehåller mer än nostalgi och musikhistoria. Det framkommer att Fran och Bob Dylan återknöt kontakten på hösten 1990 – närmare bestämt nio månader före Sam Sussmans födelse. Detta faktum blir utgångspunkten för de fantasier som kan bli så närvarande för ett barn som växer upp utan en far.

Tanken på att Bob Dylan kan vara hans pappa minskade Sussmans känsla av att vara på fel plats i världen, men fyllde honom också med längtan. ”Jag visste att jag på denna skuggfigur kunde projicera allt det jag ville tro på”, skriver han i boken. En av romanens höjdpunkter är scenen där Sussman och hans mamma tillsammans åker för att se en Dylankonsert. Han ställer sig upp i publiken, världen försvinner runt honom, och han försöker se mannen på scenen i ögonen. ”Jag sa till mig själv, bara för att smaka på ordet, Pappa.”

Den uppenbara frågan kvarstår naturligtvis – varför inte bara ta ett DNA-test och undanröja alla tvivel? När Sussman ställdes inför denna fråga under sitt besök i Stockholm svarade han att han aldrig sagt att han inte tagit ett sådant test, men att hans historia djupast sett inte handlar om jakten på en far, utan om förståelsen av en mor.

Hans mamma var alltid ovillig att direkt diskutera frågan om faderskapet. Kanske ville hon inte svara, kanske kunde hon inte. Men kanske tänkte hon sig framför allt att frågan kring Bob Dylan skulle kunna reducera hennes son till en skugga. I dag menar Sam Sussman att han inte har något behov av definitiva svar om vem som är hans far. ”Jag är min mammas son, det räcker”, säger han. Om han mötte Dylan i dag skulle han först och främst fråga honom om vad han minns av hans mor.

Denna inställning kan för vissa framstå som en undanflykt, men för alla dem som vuxit upp i det kamratskap som kan utvecklas mellan ett barn och en ensamstående förälder framstår den som både vacker och fullt begriplig. Därmed blir Sussmans berättelse också en hyllning till alla de kvinnor genom historien som med sina kroppars kraft och sinnens klarhet gjort sitt bästa för att göra folk av de barn som någon annan inte velat eller kunnat ta ansvar för.

Fran Sussman dog i cancer 2017 och tog svaret på frågan om faderskapet med sig i graven. Skildringen av hennes död i boken är en smärtsam och kärleksfull beskrivning av förlusten, men också om hur det levande minnet av en mor kan fortsätta forma en människa långt efter det att hon inte längre finns kvar. Sussmans resa handlar i slutändan mindre om att hitta en berömd far än om att hedra och förstå den kvinna som faktiskt var där.