Boards of Canadas comeback var värd all väntan

Efter tretton år av tystnad gör de skotska technobröderna Boards of Canada comeback med albumet ”Inferno”, som släpps via Warp/Border. Mike Sandison och Marcus Eoin bevisar att strategisk frånvaro ibland kan vara mer effektiv än konstant närvaro i dagens uppmärksamhetsekonomi.

I en tid då musiker förväntas vara ständigt aktiva på sociala medier och släppa musik regelbundet, har Boards of Canada valt en diametralt motsatt väg. Den långa pausen sedan föregångaren ”Tomorrow’s harvest” från 2013 har paradoxalt nog bara stärkt duons position inom elektronisk musik. Deras frånvaro har byggt upp en förväntan och mystik som få andra artister lyckas uppnå.

Den skotska duon, som debuterade 1998 med det banbrytande albumet ”Music has the right to children”, hade en exceptionell femtonårsperiod fram till 2013. Under denna tid etablerade de sig som verkliga pionjärer inom elektronisk musik, med en distinkt sound som influerat otaliga artister.

På ”Inferno”, som fått betyg fyra av fem, utforskar Boards of Canada två centrala teman. Det första är en nostalgisk återvänding till det fysiska i konsten. Albumet har marknadsförts genom mystiska VHS-kassetter, vilket speglar en längtan tillbaka till analoga medier. Musikaliskt märks detta genom ett ökat användande av liveinstrument jämfört med tidigare skivor.

Det andra övergripande temat rör religion och religiositet. De karakteristiska samplade ”hare krishna”-ropen och monotona kristna rösterna väver sig in och ut ur musiklandskapet, där de nästan smälter samman med övriga instrument och blir en del av den större ljudbilden.

Det mest framträdande på albumet är den utökade instrumenteringen. Mjuka gitarrer och sitarer tillför en new age-influerad känsla som skapar balans mot de underliggande hiphopbeatsens råare karaktär. Resultatet blir en mer komplex och mångfacetterad ljudbild än tidigare.

Trots nyskapandet känns musiken omedelbart igen som Boards of Canada. Bröderna använder samma grundläggande verktyg som alltid, men har fördjupat och utvidgat sin palett. Genom liveinstrumenten bygger de ännu fler ljudlager än tidigare, vilket skapar en mer svepande och filmisk upplevelse.

Det drygt sjuttio minuter långa albumet är starkt cinematiskt i sin karaktär. Musiken framkallar visuella bilder och känns som ett soundtrack till en episk film som ännu inte existerar, men som lyssnaren längtar efter att se. Denna filmiska kvalitet har alltid varit närvarande i Boards of Canadas musik, men når nya höjder på ”Inferno”.

Albumet bekräftar att den långa pausen inte har försvagat duons kreativa kraft. Tvärtom verkar tiden ha gett Sandison och Eoin möjlighet att utveckla sitt sound och utforska nya territorier utan att tappa sin unika identitet. De har lyckats med konststycket att både utvecklas och förbli trogna sig själva.

Produktionen är noggrant genomarbetad, med varje ljudlager placerat med precision. Det är tydligt att bröderna har lagt ner betydande tid på att forma varje detalj, från de subtila synth-texturerna till de organiska instrumentens placering i mixen.

För fans av elektronisk musik och Boards of Canadas tidigare verk erbjuder ”Inferno” både förtrogenhet och förnyelse. Det är ett album som belönar upprepad lyssning, där nya detaljer och nyanser framträder vid varje genomlyssning.

Albumets höjdpunkt pekas ut som spåret ”Hydrogen helium lithium leviathan”, som exemplifierar duons förmåga att kombinera vetenskapliga referenser med emotionell djup.

Efter tretton års väntan levererar Boards of Canada ett album som rättfärdigar den långa tystnaden. ”Inferno” visar att bröderna fortfarande är i kreativ toppform och fortsätter att definiera vad elektronisk musik kan vara. För både trogna fans och nya lyssnare erbjuder albumet en rik och belönande ljudupplevelse som bekräftar Boards of Canadas position som en av de mest inflytelserika akterna inom elektronisk musik.