Boklistan vecka 22: att hålla käften, mörda klassiker och skrämma små barn

En färsk undersökning visar att svenskarna talar allt mindre med varandra. Vi yttrar 338 färre ord per dag, vilket innebär att vi under ett helt år kommer att uttala 120 000 färre ord än föregående år. Mellan 2005 och 2019 har det muntliga samtalet minskat med ungefär 28 procent. Frågan är om detta är en positiv eller negativ utveckling.

Utvecklingen väcker tankar kring kvaliteten på våra samtal. När ord blir färre kan man hoppas att de som uttalas har större vikt och betydelse. Detta resonemang har litterära föregångare – i Tage Danielssons novellsamling ”Sagor för barn över 18 år” från 1964 finns en berättelse där alla människor tilldelas en begränsad mängd ord att använda under sin livstid. I Danielssons satir var det endast några få yrkesgrupper som lyckades förbruka hela sin ordkvot: en reklamare inom vitvarubranschen, en politiker och en präst.

Särskilt i valår exponeras vi för politiskt språkbruk i större utsträckning än vanligt. Under en radiodebatt om den svenska ekonomin kunde man nyligen höra en politisk företrädare använda frasen ”mer i plånboken” uppåt 25 gånger på endast tio minuter. ”Mer i plånboken” och ”mindre vid pump” utgör visserligen ett tämligen begränsat ordförråd, men situationen kunde vara värre – åtminstone besitter våra folkvalde ett fungerande talspråk, även om deras läsförmåga ibland kan ifrågasättas.

På filmområdet finns det anledning att vara försiktig med vissa nyutgåvor av klassisk litteratur. Den senaste filmatiseringen av Emily Brontës ”Wuthering Heights” rekommenderas endast för dem som uppskattar att se klassiska romaner omtolkas i drastisk riktning. Även den nyaste versionen baserad på Mary Shelleys ”Frankenstein”, med filmtiteln ”The Bride”, har fått kritik. Premissen bygger på att Shelley hör av sig från dödsriket eftersom hon hade mer att berätta än bara ”Frankenstein”.

Detta är faktiskt historiskt korrekt – Mary Shelley publicerade en rad andra verk under sin livstid. På svenska finns exempelvis romanerna ”Den sista människan” och ”Mathilda” tillgängliga, båda vittnesbörd om hennes omfattande litterära produktion.

När det gäller barnunderhållning har den klassiska tevserien ”Kullamannen” från 1967 fortsatt att fascinera nya generationer. Serien dyker regelbundet upp i samtal, även bland betydligt yngre generationer. Detta fenomen har troligen att göra med föräldraskapet – en av de största glädjeämnena med att bli förälder är möjligheten att dela med sig av världens skönhet och spänning till nästa generation.

”Kullamannen” kan beskrivas som oförglömlig folk horror i svartvitt som har skrämt livet ur barn i snart 60 år. Seriens setting på Kullaberg har gjort platsen till något av en kulturell referenspunkt.

Nu aktualiseras Kullaberg igen genom Carin Hjulströms nya roman ”Fallhöjd”, utgiven av Bokförlaget Forum. Boken är första delen i romanserien ”Morden på Kullaberg”. Handlingen kretsar kring en friskoleägare som dör under extremsporttävlingen ”Kullamannen 2.0”. Kullaberg är en plats som många besöker regelbundet för att uppleva den dramatiska naturen och de branta klippformationerna.

Det finns alltså en tydlig koppling mellan barndomens skräckinjagande upplevelser och vuxenlivets kulturella referenser. Platser som Kullaberg lever vidare både i minnet och i ny litteratur, vilket visar hur kulturarvet förs vidare mellan generationer.

Samtidigt som vi talar mindre med varandra verkar vi fortfarande ha mycket att säga genom skrift och litteratur. Kanske är det just detta som är den viktiga insikten – att kommunikation tar nya former, där det skrivna ordet och berättelserna fortsätter att ha en central plats i vårt samhälle.

Frågan kvarstår dock: när det muntliga samtalet minskar, vad händer då med de mellanmänskliga relationerna? Försvinner något väsentligt, eller är det bara ett tecken på att vi kommunicerar mer effektivt? Svaret är troligen mer komplext än så, men det är i alla fall uppenbart att förändringar i hur vi använder språket säger något om hur samhället utvecklas.