Carl Frode Tiller lägger sista bitarna i ett komplext litterärt pussel

Carl Frode Tillers trilogi ”Inringning” avslutas med tredje delen, som nu utgivits på svenska i översättning av Jonas Rasmussen på Flo förlag. Med 496 sidor i denna avslutande del uppgår verket totalt till omkring 1 200 sidor – ett monumentalt projekt som utforskar identitet, minne och mänskliga relationer i det samtida Norge.

Trilogin kretsar kring den centrala gestalten David, som i en tidningsannons påstår sig ha tappat minnet och ber alla som känt honom att höra av sig och berätta. Detta till synes enkla upplägg utvecklas till en mosaik av berättelser där olika röster vittnar om och till David, och där sanningen gradvis framträder genom ett komplext nät av motsägelser och olika perspektiv.

Tillers projekt kan vid första anblick te sig som ett bevis för att norrmän kan vara lika neurotiska och dysfunktionella som karaktärerna i en Woody Allen-film. Det är en bild som kanske bryter mot de vanliga stereotyperna om glada backhoppare och olympiska hjältar. Men verket är betydligt mer än en etnografisk studie i nordisk neuros. Genom sin hyperrealistiska skildring fångar författaren en hel tids anda och skapar ett tidsdokument över skandinaviska decennier kring millennieskiftet.

Tillers observationsförmåga framträder som romanens största styrka. Med precision värd en Erling Braut Haaland avlyssnar han sina gestalter i situationer som spänner från efterfester i studentrum i Trondheim till ryggsäcksluff i Centralamerika. Varje miljö skildras med absolut känsla för detaljer och tonfall, vilket gör att även de mest uppskruvade konflikterna känns trovärdiga.

Författarens realisme påminner om fotografen Lars Tunbjörks verk – båda riktar sig mot den skandinaviska samtidens mindre storslagna sidor. Bilderna ur det norska familjealbumet visar undantagslöst det som idag kallas ”stela” situationer. Undertryckta relationsproblem förblir undertryckta, eller exploderar i smärtsamma scener som kännetecknar mellanmänskliga möten i vår tid.

Men som i Tjechovs dramatik finns det ett gevär på väggen som förr eller senare måste avfyras. Paradoxen i denna hyperrealistiska roman är att den bygger på en mindre realistisk premiss. Redan i första delen kunde läsaren ana att något var lurt med hela upplägget. En av Davids korrespondenter misstänker till och med att han är utsatt för en manipulativ bluff – ett av dessa ”sociala experiment” som utgör den intellektuella världens motsvarighet till busringningar.

David framträder nämligen som just den sortens ung estet som brukade utsätta sin omgivning för dylika hyss, avsedda att manifestera ”konstnärens uppgift att rycka vardagsmänniskor ur vardagen”. Han utvecklades sedan till en ironiker som fyllde huvudet med franska litteraturteorier och bestämde sig för att världen helt och hållet bestod av bilder och berättelser.

I den tredje delen avslöjas att David faktiskt publicerat en tidstypisk slackerroman som bland annat innehöll en skoningslöst vinklad skildring av en före detta flickvän, tendentiöst porträtterad som kall och oförmögen till mänskliga relationer – egenskaper som David själv tycks besitta. Denna metalitterära dimension är inte påklistrad utan organiskt inbyggd i intrigen, och den demonstreras utan att författaren alltför självbelåtet grimaserar över sina egna tricks.

Den tredje delen innebär en acceleration och intensifiering av berättelsen. Om det socialrealistiska och relationsintima ibland kunnat kännas monotont och trögrörligt, når romanen här sin klimax när geväret avfyras – som förväntat, men ändå på ett sätt som känns oväntat. Detta är kanske själva definitionen av lyckad dramatisk effekt.

Trilogin lyckas således balansera två ambitioner. Den är både en massiv samtidsroman som ringar in ett par skandinaviska decennier kring millennieskiftet, och ett raffinerat litterärt pussel. Verket är komplext och nyanserat utan att bli kyligt eller affekterat – en bedrift i en tid då metafiktion ofta kritiseras för att vara alltför distanserad från sina gestalter.

Översättaren Jonas Rasmussen har navigerat det komplexa språkliga landskapet och förmedlat Tillers precisa observationer till svenska. Att översätta ett så omfattande och stilistiskt medvetet verk från norska innebär särskilda utmaningar, inte minst när det gäller att fånga tonfall och miljödetaljer som är avgörande för verkningens trovärdighet.

”Inringning” etablerar sig som ett betydande verk i den samtida skandinaviska litteraturen. Det är en roman som både dokumenterar sin tid och reflekterar över hur identitet skapas genom andras berättelser om oss. I en era präglad av sociala medier och ständig själviscenesättning blir Tillers utforskning av minne, manipulation och berättande akut relevant. Den norske backhopparen flyger verkligen, även i den nya tidens neurotiska vindar.