I den traditionella Wudaoying-gränden i Peking, där gentrifieringen har drivit bort skomakare och hantverkare för att ge plats åt kaféer och exklusiva butiker, ligger School Bar gömd bakom en oansenlig dörr. Men bakom den modesta fasaden rullar en av Kinas mest livskraftiga undergroundscener.

Liu Hao står i dörröppningen till den klubb han startade tillsammans med sin kusin Liu Fei för flera år sedan. Bakom sig har han en karriär som basist i det populära punkbandet Joyside, som turnerade i Europa innan det splittrades 2009. Liu Fei hade varit bandets manager. När karriären var över och dagarna fylldes av tomhet och drickande, kom idén om en egen bar.

Första försöket blev dock ett katastrofalt misslyckande. De satsade på elektronisk musik, något ingen av dem hade erfarenhet av, men som de trodde skulle vara kommersiellt framgångsrikt. Publiken uteblev. När de startade om med punk på schemat vände det. I dag har klubben en öppen policy där alla genrer är välkomna, och fokus ligger på att ge unga band en chans att spela live.

”När jag var ung fanns det ingenstans att spela live”, förklarar Liu Hao. Nu ordnar School Bar 600 spelningar om året och har etablerat sig som Pekings mest kända undergroundscen.

Klubben ligger just innanför stadens andra ringled i en gränd där förändringen är påtaglig. Där traditionella småföretagare en gång höll till har nu moderna skyltfönster tagit över. School Bar bidrar till grändens skiftande karaktär genom klungan av besökare som samlas utanför den diskreta ingången.

En fredagskväll har ett band med rötter i mongolisk folkmusik fått hoppa in med kort varsel när ett annat band fått förhinder. Anledningen är oklar, men sådana oförutsägbara byten är en del av verkligheten i Kinas musikscen. Censurmyndigheterna kräver att musiker lämnar in sina sångtexter för granskning i förväg. Allt innehåll som rör känsliga ämnen förbjuds, och kritik mot det styrande kommunistpartiet är totalt otillåten.

Under president Xi Jinpings ledning har partiets kontroll över kultursektorn skärpts markant. Populärkulturen ses som en viktig arena för att forma opinion och ibland som ett verktyg för att ingjuta patriotism. För fem år sedan slog myndigheterna hårt mot hela landets underhållningsindustri, som beskrevs bygga på en toxisk kändiskultur som skadar landets unga generation.

Vissa musikgenrer har helt svartlistats, som när hiphop drabbades och kinesiska rappare tvingades be om offentlig ursäkt för texter som glorifierade droger och sex. Trots denna hårda kontroll fungerar School Bar som ett andningshål för både musiker och publik.

”Varje gång jag kommer hit känns det som att komma tillbaka till min gamla skola. Jag känner igen mig, och vi som är ett litet band får hjälp att bli bättre”, säger Xiao Lu, 29-årig basist i bandet Jiu Qu.

Hon arbetar till vardags som videoregissör för reklamfilmer. Bandets sångerska Fan Yirun producerar barnprogram för en tv-kanal i Peking. Enligt henne kan bara 20 procent av banden i staden försörja sig på sin musik. Gitarristen Lao Wei ger gitarrlektioner för att få ekonomin att gå ihop.

Bo, den 26-årige trumslagaren och bandets fjärde medlem, har en bakgrund i symfonimusik och spelade endast klassiskt mellan nio och femton års ålder. ”Sedan började jag med det här, alternativ popmusik, och det är egentligen svårare”, konstaterar han.

Till vardags arbetar Bo i en grannskapskommitté, den lägsta nivån i hierarkin av statsanställda i Kina. Hans jobb innebär att medla i granntvister och fungera som en länk mellan befolkningen och beslutsfattare. På speldagar kan han ta ledigt en halv dag för repetitioner, vilket han beskriver som en ovanlig frihet i hans statliga anställning, även om det är tid han redan har arbetat in.

När de fyra vännerna kliver upp på scenen är spelningen lyckad, men publiken är sparsam med applåderna. Två kvällar senare är lokalen fullsatt och stämningen på topp. Variationen är stor både i publiktillströmning och musikstilar.

School Bar har utvecklat en unik profil där nya band blandas med etablerade musiker. Publiken består till stor del av medlemmar från andra band, vilket skapar en gemenskap där alla lär känna varandra. Många band som senare blivit kända i Kina har spelat här, som Penicillin, Big Wave, Rustic och Summer Invasion Project.

På en plaststol på klubbens tak sitter promotorn Zhang Ran och diskuterar musikscenen med branschkollegor. Han arbetar med att ta utländska band till Kina, däribland svenska Mando Diao som spelade där 2018 och 2019. Valet av band beror på var i landet de ska spela, eftersom musiksmaken varierar kraftigt mellan städerna.

”Publiken i Peking vill ha klassisk rock’n’roll. Shanghai vill ha elektronisk och psykedelisk musik. Och i södra Kina, nära Hongkong, är det pop som gäller”, förklarar Zhang Ran.

Hans arbete som promotor är komplext och fyllt av utmaningar. Utländska band måste gå igenom en omfattande pappersexercis för att få visum. Låtlistor måste godkännas i förväg av kulturmyndigheter, och många band tar sig inte igenom nålsögat. Konserter kan ställas in med kort varsel trots att alla papper är i ordning.

Detta drabbade den japanska jazzkvintetten The Blend förra vintern. Mitt under soundchecken inför en spelning i Peking kom civilklädd polis och meddelade att alla konserter med japaner var inställda. Det var Kinas svar i ett diplomatiskt bråk med Japan, efter att den japanska premiärministern uttalat att japansk militär kan sättas in för att försvara Taiwan vid en eventuell kinesisk attack.

För musikklubbar i Peking är fallgroparna många. De traditionella gränderna framstår som attraktiva platser att etablera sig på med sin bohemiska karaktär, men byggnaderna kräver ofta omfattande renovering för att uppfylla regler för säkerhet och ljudisolering.

Hyreshöjningar och klagomål från boende på oväsen har stängt många klubbar i gränderna. Länge drevs de i en gråzon för vad som var tillåtet. Det har blivit allt svårare att behålla tillstånd och stå emot kommersiella intressen.

School Bar har dock klarat sig genom båda utmaningarna. ”Alla känner mig, jag är uppvuxen här i området, det är en orsak”, säger Liu Hao. Klubbens goda ljudisolering hjälper, och det ljud som ändå tränger ut under repetitioner tolereras eftersom ägaren är en av grannarna.

Helt avgörande är dock uppskattningen från den politiska kommittén i Dongcheng, stadsdelen där klubben ligger. ”De säger att vi står för ett bra kulturuttryck i området”, berättar Liu Hao.

Relationen är ömsesidig. När lokalpolitikerna behöver lokaler för sina aktiviteter ställer musikklubben upp. Pensionärsgrupper som behöver en plats för konserter får låna School Bars lokaler, vilket skapar goodwill hos de lokala makthavarna.

Genom att balansera kommersiella intressen, myndighetskrav och konstnärlig frihet har School Bar lyckats överleva och växa i ett politiskt klimat där kontroll och censur ständigt präglar kulturlivet. Klubben har blivit en symbol för hur kreativitet och motståndskraft kan hitta vägar även i ett hårt reglerat samhälle.