Champagnerusig stämning i en charmig och fri ”Läderlappen”

En kvartett som trollbinder på Confidencen – Strauss operett i modern tappning

I den vackra historiska miljön på Confidencen vid Ulriksdals slott har Johann Strauss den yngres klassiska operett ”Läderlappen” fått nytt liv. Föreställningen som nu visas har genomgått en varsam modernisering under Caroline Genteles regi, där berättelsen behåller sin historiska inramning medan tilltalet förnyats för en modern publik.

Operetten framförs helt på svenska med nya texter av Caj Lundgren, vars tolkningar utmärker sig genom rytmisk följsamhet och en genuint rolig framtoning. De traditionellt omfattande dialogpartierna har kortats ned vilket ger föreställningen ett tydligt driv. Samtidigt bevaras det visuella uttrycket med stora 1700-talsperuker, böljande klänningar och överdådiga balsalar prydda med guldstuckatur och marmor.

Redan från start signalerar föreställningen sin fria relation till originalmaterialet genom att öppna med ett oväntat musikaliskt citat från Batman. I centrum för handlingen står doktor Falke, här omtolkad till specialist på kvinnosjukdomar och gestaltad av Helgi Reynisson. Falke iscensätter en maskerad som ett socialt experiment för att utforska vad som händer när människor kliver ur sina roller och förväntningar.

Det är lätt att förstå varför ”Läderlappen” är en av världens mest spelade operetter. Den dråpliga intrigen med förväxlingar, masker och socialt spel bär på något allmängiltigt. I en tid präglad av iscensatta identiteter, där sociala medier fungerar som vår tids maskeradbaler, känns tematiken särskilt relevant.

Musikaliskt utmärker sig produktionen genom sitt kammarformat. Istället för en traditionell större orkester framförs Strauss partitur av en ensemble med sex musiker – piano, två violiner, cello, flöjt och saxofon. Martin Lissels arrangemang lyckas behålla den wienerska lättsamheten men i en mer genomlyst skala som ställer högre krav på varje enskild musiker. Särskilt saxofonen tillför en egen färg till klangbilden som berikar helhetsupplevelsen.

Uppsättningen utnyttjar konsekvent Confidencens unika lokal. Sångarna rör sig fritt utanför scenen, dyker upp i fönster och cirkulerar bland publiken. Den champagnerusiga stämningen smittar effektivt av sig, vilket skapar en känsla av att publiken också deltar i festligheterna på scenen.

Den unga sångarensemblen visar ett fint samspel som präglas av naturlighet och avspändhet. Särskilt Minna Tägil i rollen som Adele utmärker sig med en klar stämma och ett vackert vibrato som behåller sin stadga även i de höga tonlägena. Julia Lindgren gestaltar Rosalinda von Eisenstein och växer under föreställningens gång, särskilt i andra akten där hon visar sin fulla potential. I duetten med Markus Pettersson, som spelar med naturlig scenisk charm, når föreställningen några av sina höjdpunkter.

Dirigent Carl Vallin leder ensemblen genom Strauss svindlande melodier med precision och känslighet för både tempo och dynamik. Den mindre besättningen kräver ett särskilt samspel mellan musiker och sångare som här fungerar sömlöst.

Det är värt att notera att moderniseringar av klassiska verk ofta är en vansklig väg. Alltför ofta stannar uppdateringen vid yttre attribut, med resultat som känns påklistrade snarare än relevanta. Här har Gentele valt en betydligt mer genomtänkt strategi som respekterar originalverket samtidigt som den skapar en brygga till vår tid.

”Läderlappen” på Confidencen framstår som en träffsäker och ovanligt rolig föreställning som lyckas töja på operettens ramar utan att förlora fotfästet. Istället för att tyngas av övertydliga samtidsmarkörer litar uppsättningen på materialets egen elasticitet och tidlösa kvaliteter.

För den som är intresserad av att uppleva en klassisk operett i en unik historisk miljö, men med ett modernt tilltal, erbjuder denna produktion en sällsynt möjlighet. Med en speltid på 2,5 timmar inklusive paus får publiken en välbalanserad och underhållande kväll i champagneoperettens anda, samtidigt som nya dimensioner av det klassiska verket får träda fram.