Channa Riedel: Varför skulle jag och mina vänner vara lojala med Israel?

En judisk skribent skildrar i en personlig text hur Hamas attack den 7 oktober 2023 och det israeliska svaret i Gaza har förändrat villkoren för judar som kritiserar Israels politik. Texten blandar en nära familjeberättelse med en analys av antisemitism, nationalism och vem som ges rätt att tala för judiskt liv i Sverige.

Den 7 oktober 2023 genomförde den islamistiska rörelsen Hamas en attack mot södra Israel. Israel svarade med en omfattande militär offensiv mot Gaza. Gaza är ett av världens mest tätbefolkade områden och har länge varit föremål för en israelisk blockad. Västbanken, som ockuperades av Israel 1967, har samtidigt sett en kraftig upptrappning av våldet sedan kriget började, inte minst genom attacker från israeliska bosättare.

Skribenten berättar att hen 2023 arbetade med en bok om död och minne när pappan blev allvarligt sjuk. Tillsammans med vänner försökte hen förstå vad som hade hänt efter attacken, samtidigt som de försökte navigera mellan israeliska och palestinska flaggor. Människor höll på att förlora vänner, sammanhang och arbete. Läsningen av rapporterna om Hamas dåd följdes av en rädsla för israelisk vedergällning, bosättarvåld och en växande fientlighet mot judar.

I november 2023 skulle skribenten och andra musiker framföra pappans musik vid en minnesceremoni för Förintelsens offer. Ceremonin arrangerades av en judisk församling och en religiöst och politiskt obunden organisation. Med kort varsel avbokades musikerna, sedan en av dem skrivit under ett upprop för eldupphör i Gaza. Skribenten erbjöds att medverka ensam, men avböjde.

Några veckor senare publicerade skribenten tillsammans med vänner en text i Expressen med krav på eldupphör och kritik mot såväl judiska församlingens som svenska politikers agerande. Efteråt följde en ström av mer eller mindre fantasifulla epitet. Hatet, skriver skribenten, tog sig nya och kompromisslösa former.

Under samma period fullbordade skribenten en konvertering till judendomen. Hen doppade sig i mikven och visade sin pappa intyget, där han låg i sjuksängen. Tre månader senare dog pappan. Den personliga sorgen vävs samman med en känsla av religiös hemlöshet. Skribenten frågar sig vem som ska ta ansvar för att även skribentens och vännernas barn ska få vara judiska barn i Sverige, och vem som ska värna deras Davidsstjärna eller chai om halsen.

I texten riktas skarp kritik mot hur judiska röster som protesterar mot ockupationen tystas. Enligt skribenten har det massiva stödet för Israels krig i Gaza, eller frånvaron av fördömanden, bidragit till att dessa röster misstänkliggörs och förlöjligas. Från vänster till höger säger sig partier och institutioner värna judiskt liv, men det sker ofta med en konstruerad bild av vem som är den ”riktiga” juden. Den bilden, menar skribenten, sammanfaller med en högerkonservativ, islamofob och nationalistisk samhällsutveckling. Skribenten talar om ett folkmord i Gaza och om en svältpolitik som enligt hen har möjliggjorts av västliga staters stöd.

Hatiska, förlöjligande och hotfulla kommentarer riktas enligt skribenten mot vänsterjudar i sociala medier, slutna Facebookgrupper och på medlemsmöten. Avsändarna finns ibland i offentligheten – i kulturlivet, tidningar och tv. De framställs inte sällan som den ”sanna” judiska rösten, en röst som rimmar väl med den rådande högerkonservativa och nationalistiska utvecklingen. Som exempel nämns den ultraortodoxa och antisionistiska gruppen Neturei Karta, som vill upplösa staten Israel. Enligt den nätbaserade tidskriften Vashti Media är Neturei Karta inte att betrakta som allierade: ”Neturei Karta are not your allies.”

Skribenten vänder sig också mot att antisemitismen i debatten ofta skylls på muslimer. Detta, menar hen, bygger på en stereotyp bild av både judar och muslimer. Den verkliga konfliktlinjen går inte mellan dem som protesterar och dem som tiger. Frågan handlar i stället om vilken värld man vill leva i. Nationalismen, oavsett var den uppstår, beskrivs som ett hot mot en mångfaldig och rättvis värld. ”Jag är inte mer självhatande än någon annan, jag är självhäftande”, skriver skribenten.

Texten avslutas med bibelcitatet från Amos 5:24: ”Men låt rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström.”