Chicago spelas just nu på Oscarsteatern i Stockholm i en ny uppsättning med regi av Edward af Sillén. Musikalen har musik av John Kander och sångtexter av Fred Ebb, och bygger på en pjäs av journalisten Maurine Dallas Watkins. Den svenska översättningen är gjord av Calle Norlén och koreografin av Zain Odelstål. Föreställningen har en speltid på cirka tre timmar inklusive paus.
Originalhistorien har djupa rötter i 1920-talets USA. Watkins var kriminalreporter i Chicago och följde flera uppmärksammade rättegångar där kvinnor åtalades för mord men friades. Hennes pjäs om dessa fall hade premiär på Broadway 1926 och filmatiserades senare med Ginger Rogers. På 1970-talet förvandlade John Kander och Fred Ebb materialet till en musikal tillsammans med regissören och koreografen Bob Fosse. Den uppsättningen hade premiär på Broadway 1975 med Gwen Verdon i rollen som Roxie Hart.
Miljön är 1920-talets Chicago, en stad präglad av förbudstid, jazzklubbar och organiserad brottslighet. De rättsfall som Watkins skildrade blev på sin tid ett av de mest uppmärksammade mediedreven i USA, där mordanklagade kvinnor behandlades som kändisar snarare än misstänkta brottslingar. Den verklighetsbakgrunden är central för musikalen, som visar hur brott kan paketeras som underhållning.
I handlingen skjuter kabaréartisten Roxie Hart sin älskare och hamnar i fängelse. Där möter hon vaudevillestjärnan Velma Kelly, som är anklagad för ett liknande brott. Tillsammans med advokaten Billy Flynn försöker de vända rättsliga motgångar till publicitet. Berättelsen kretsar kring korruption, mediadrev och den cyniska logik som gör att brott blir rubriker, och rubriker blir showbusiness.
I den aktuella uppsättningen spelas Roxie Hart av Ellen Lindblad och Velma Kelly av Hanna Lindblad von Spreti. Peter Jöback gör rollen som Billy Flynn. Ola Forssmed spelar Roxies make Amos Hart och Laila Adèle gestaltar fängelsechefen Mama Morton. Emilia Brown är den ungerska fången Hunyak, medan Jesper Blomberg medverkar i ensemblen. För scenografi och kostym svarar Lehna Edwall, medan Mikael Kratt står för ljusdesign och Oskar Johansson för ljud. Johan Landqvist är musikaliskt ansvarig.
Oscarsteatern är en av Stockholms äldsta privata scener och har genom åren varit en viktig arena för musikaler i Sverige. Den nya versionen av Chicago har delvis hämtat inspiration från filmatiseringen 2002, med Renée Zellweger, Catherine Zeta-Jones och Richard Gere i huvudrollerna. Filmen blev en internationell framgång och belönades med en Oscar för bästa film, vilket gav musikalen en helt ny publik långt efter originaluppsättningen från 1975.
Chicago har sedan dess etablerat sig som en av musikatteaterns mest spelade titlar internationellt. Broadwaysättningen från 1996 blev en av de längst spelade föreställningarna i New Yorks historia och pågick i mer än två decennier. Verket har satts upp i en lång rad länder och språk, ofta i turnéform. Den nuvarande svenska uppsättningen är därmed en del av en internationell tradition som fortsätter att locka publik världen över.
Kander och Ebb skrev även musikalen Cabaret, som liksom Chicago blandar populärkulturella former med samhällskritik. I Chicago blir vaudevillen och jazzeran en ram för en historia om korruption, kändisskap och rättsosäkerhet. Bob Fosses koreografi från originaluppsättningen har varit vägledande för senare uppsättningar och gett verket en tydlig visuell identitet.
Calle Norléns svenska text gör att dialoger och sångnummer fungerar på svenska. Exempel på välkända nummer i föreställningen är All That Jazz och Mister Cellophane. I det senare framträder Ola Forssmed som Amos Hart, en man som ständigt blir förbisedd. Numret fångar musikens grundtema: i ett samhälle där uppmärksamhet är makt riskerar den som inte syns att förlora allt.
Med sin blandning av fängelsescener, varieténummer och jazzmusik fungerar Chicago både som underhållning och som en kommentar till samtidens medielogik. På Oscarsteatern gestaltas detta i en uppsättning som håller sig nära musikens tradition, samtidigt som den förnyas för en svensk publik.
