Clipses nostalgitripp blir inte så förlösande som man önskar

Konsertrecensionen av Clipse på Way Out West har väckt frågor om festivalens hiphopsatsning, men också om hur en av genrens mest inflytelserika duos fungerar i ett liveformat. Bröderna Malice och Pusha T, som tillsammans utgör Clipse, återförenades nyligen efter ett längre uppehåll och intog Flamingoscenen i Göteborg under eftermiddagssolen. Det blev en konsert som visade både styrkan och begränsningarna i deras musikaliska arv.

Way Out West har under flera år positionerat sig som en upptäckarfestival där bredden i bokningarna anses vara den stora behållningen snarare än enskilda stora namn. Festivalen har dock fått kritik för att ha en svag hiphop-profil, särskilt när det gäller svensk rap. I år är representationen från genren mer blygsam än på länge, vilket gör Clipse till ett av de få stora undantagen. Duon, som kommer från Virginia, har en lång historia inom genren och anses vara en av de viktigaste akterna inom den så kallade ”street rap”-traditionen.

Pusha T har under 2010-talet etablerat sig som en av de mest respekterade rapparna i världen, bland annat genom sitt arbete med Kanye Wests G.O.O.D. Music och soloskivor som hyllats av både kritiker och publik. Hans äldre bror Malice, som numera går under namnet No Malice, har en mer tillbakadragen profil men var under 2000-talet en jämbördig partner i duon. Tillsammans släppte de album som ”Lord Willin'” och ”Hell Hath No Fury”, där det sistnämnda från 2006 ofta räknas som en klassiker inom genren.

På scen inledde duon dock svagt. Låtarna från förra årets återföreningsskiva ”Let God Sort Em Out” passerade utan att riktigt engagera publiken, och det dröjde till mitten av konserten innan stämningen lossnade. När bröderna sedan bjöd på äldre material som ”Mr. Me Too” och ”Keys Open Doors” vaknade publiken till liv. Dessa låtar, som hämtats från ”Hell Hath No Fury”, fungerade som en påminnelse om varför Clipse en gång ansågs vara en av genrens mest spännande akter.

Trots nostalgitrippen blev konserten dock inte den utlösande upplevelse man kunnat hoppas på. Clipse musik bygger till stor del på melodiska detaljer och nyanser, något som delvis gick förlorat i liveformatet. Bröderna höll ett genomgående stenhårt och monotont uttryck under hela spelningen, vilket gjorde att låtarnas variation kom i skymundan. De obligatoriska samplingarna av skottlossningar mellan låtarna, ett återkommande inslag i deras estetik, kändes till slut mer tomma än effektfulla.

Att Clipse bokats till Way Out West är i sig ett statement. Festivalen har länge setts som en av Europas ledande evenemang inom populärmusik, men har haft svårt att matcha sina ambitioner när det gäller hiphop. Under de senaste åren har flera andra stora festivaler i Europa, däribland Roskilde och Primavera Sound, satsat betydligt mer på genren. Detta har lett till att Way Out West kritiserats för att inte spegla den musikaliska utvecklingen, särskilt med tanke på att hiphop sedan länge är världens mest streamade genre.

För Clipse handlar deras återförening inte bara om nostalgi. Bröderna har under de senaste åren utvecklats åt olika håll – Pusha T mot en mer internationell karriär medan No Malice funnit en tro och ett nytt uttryck i sin musik. Deras gemensamma projekt har därför setts som en möjlighet att förena deras olika perspektiv på ett sätt som få andra duos inom hiphopen kan göra. Frågan är om detta nya material kan leva upp till förväntningarna som deras tidigare arbete skapat.

Med detta i åtanke blir deras spelning på Way Out West ett tydligt exempel på en större trend inom musikbranschen. Allt fler äldre akter återförenas för att spela på festivaler, ofta med blandade resultat. Medan vissa lyckas förnya sitt sound och nå nya generationer, riskerar andra att fastna i en nostalgifälla där det förflutna överskuggar nutiden. Clipse befinner sig mitt i detta spänningsfält, och frågan är hur de navigerar det framöver.

Konserten var trots allt en påminnelse om duons betydelse för hiphopen. Deras influenser syns tydligt i dagens rappare, inte minst inom den lyriskt medvetna delen av genren. Samtidigt visade spelningen att det krävs mer än historiska meriter för att skapa en engagerande liveupplevelse. För Way Out West återstår att se om festivalen tar till sig kritiken och satsar mer på hiphop nästa år. För Clipse återstår frågan om de kan översätta sin studio- och kultstatus till något som fungerar även på scen.