Alfred Hjelmhammar: Därför borde den svenska vänstern bli mer populistisk

Den amerikanske politiske strategen Morris Katz har myntat begreppet ”en politik som pekar” för att beskriva den vänsterpopulism han förespråkar. I podden ”The Ezra Klein Show” har den 27-årige strategen förklarat hur högern tenderar att peka nedåt eller åt sidan, mot minoritetsgrupper och utsatta, medan vänstern bör peka uppåt – mot makthavare och förmögna.

Katz har legat bakom flera uppmärksammade framgångar för progressiva kandidater i USA. Senast gäller det New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, som blivit en nationell galjonsfigur för vänsterpopulismen. Mamdani har följt i fotspåren på socialistiska profiler som Alexandria Ocasio-Cortez och Bernie Sanders och agerat kungamakare för progressiva kandidater i primärval runtom i New York.

Inte alla kampanjer har slutat väl. Ostronodlaren och militärveteranen Graham Platner, som med en retorik om arbetande folk som utsugna av miljardärer försökte bli senator i Maine, tvingades avbryta sin resa efter anklagelser om våldtäkt från en tidigare flickvän. Dessförinnan hade han överlevt rapporter om en ”nazitatuering” på bröstet och hotfullt beteende mot kvinnor.

Trots motgångarna har vänsterpopulismen blivit regel snarare än undantag i amerikansk politik. I Michigan seglade Abdul El-Sayed nyligen fram som Demokraternas kandidat i senatsvalet på samma våg.

Utvecklingen väcker frågan om en framgångsrik vänsterpopulism även kan slå rot i Sverige. Den politiska teoretikern Chantal Mouffe beskrev redan 2018 i boken ”For a left populism” hur ett ”populistiskt ögonblick” uppstår när den dominanta ordningen inte kan infria människors anspråk. Hon pekar på en global finanskapitalism som undergräver demokratiska val och institutioner – men ser samtidigt möjligheter till nya gemenskaper och allianser i de destabiliserande effekterna.

I den svenska debatten finns en växande frustration över att Socialdemokraterna blivit allt svårare att skilja från Moderaterna, samtidigt som Sverigedemokraternas högerpopulism fått genomslag i Tidöregeringens politik. Partiernas gemensamma anpassning till SD har tolkats som ett förvirrat svar på väljarnas besvikelse över ett system som upplevs fallera.

För att en svensk vänsterpopulism ska bli framgångsrik krävs enligt bedömare flera komponenter. För det första ett karismatiskt ledarskap. Mamdani framstår trots sin radikala politik som rimlig och resonlig, medan svenska vänsterpolitiker ofta saknat den typen av personlig utstrålning.

För det andra krävs ekonomisk-politisk radikalitet. Mamdani har bland annat fryst hyror och planerat gratis förskola i finansvärldens centrum. Motsvarande förslag på den svenska vänsterkanten skulle kunna handla om sex timmars arbetsdag eller medborgarlön, men frågan är hur väl sådana idéer förmedlas.

För det tredje behöver rörelsen odla en inkluderande idé om vilka man kämpar för. Enligt Mouffe handlar det om att kanalisera människors missnöje konstruktivt och peka på det ekonomiska systemet som den främsta källan till frustration, snarare än att rikta missnöjet mot utsatta grupper. I Sverige finns en opinion för medmänsklighet i svallvågorna av tonårsutvisningar och förslag om fängslande av 13-åringar, menar debattörer.

Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar har pekats ut som en tänkbar fanbärare för en svensk vänsterpopulism, men har ännu inte lyckats ta större väljarstöd från Socialdemokraterna. Kritiker menar att ett alltför stort fokus på Tiktok-trender och en besatthet av att sitta i regering kan vara en återvändsgränd.

Frågan om vem som skulle kunna leda en sådan rörelse i Sverige är fortfarande öppen. Flera namn har nämnts i debatten, men ingen har ännu klivit fram med den kombination av karisma, radikalitet och politiskt entreprenörskap som krävs. Samtidigt menar observatörer att den amerikanska utvecklingen, med svenskarnas vana att följa trender över Atlanten, talar för att vänsterpopulismens framgångsskuta tids nog även når svenska hamnar.