Dan Jönsson: James Turrells spektakulära ljuskonst är apokalyptiskt färgad

Långsamt som en solförmörkelse sluter sig det runda takfönstret sexton meter upp i den underjordiska jättekupolen. Där nere ligger besökarna på rygg och blickar upp genom den stora öppningen, medan den lilla himlaskivan avtagande försvinner i mörker. För några sekunder blir det nästan tyst. Sedan bryts stillheten av en spektakulär ljusshow som pågår i en halvtimme och färgar det artificiella himlavalvet i böljande neonfärger – chockrosa, limegrönt och turkos. Det är vackert och kusligt, men för många blir det till slut för långt. Mobiltelefoner åker upp, småpratet börjar och barnen tappar tålamodet. Stämningen skingras som i ett köpcenter.

Scenen utspelar sig på konstmuseet Aros i Århus, där James Turrells verk ”As seen below” nyligen invigts. Det är det senaste och definitivt mäktigaste i hans långa serie av ”skyspaces”, ett konstnärligt koncept som han utvecklat sedan 1970-talet. Totalt finns över hundra sådana verk runt om i världen, och det nordligaste ligger i Ytterjärna utanför Södertälje. Vanligtvis är de betydligt mindre – intima rum med plats för omkring femton personer. Där sitter besökarna, helst i skymningen, och betraktar en skarpskuren himmel genom en öppning i taket. Upplevelsen är meditativ och mystisk, influerad av den kväkargemenskap som Turrell växte upp i. Han har tillägnat flera av sina andaktsrum åt denna tradition.

Turrell, född 1943, är en av världens mest ansedda ljuskonstnärer, och hans verk har visats på de största museerna. Med ”As seen below” har han tagit ett rejält kliv från de små cellerna till monumentala proportioner. Den underjordiska konstruktionen mäter fyrtio meter i diameter och är sexton meter hög, byggd som en betongbunker. Kostnaden har uppgetts till 270 miljoner danska kronor. ”Med Turrells installation har katedralen fått sin magnifika krypta”, skriver konstkritikern.

Exempel från andra platser visar på mångfalden i Turrells skyspaces. I tyska Unna har han skapat ett litet torn där nedre våningen fungerar som ett camera obscura, med en bild av himlen projicerad på golvet. I japanska Echigo-Tsumari finns ”House of light”, en traditionell innergård som omvandlats till ett skyspace med skjutbar taklucka. Det handlar om ett slags sekulära meditationsrum där ljuset blir både material och upplevelse. Men i Århus har konceptet alltså skalats upp till dessa dimensioner, och frågan är om det förlorar något av sin intimitet.

Aros har länge positionerat sig som en ledande nordisk aktör inom storskalig installationskonst. Redan tidigare har museet presenterat verk som Ron Muecks övermänskliga skulptur ”Boy” och Olafur Eliassons ”Your rainbow panorama”, en glasgång med regnbågsfärgade väggar som ringlar över taket. Dessa verk har gjort Aros till en turistmagnet, men de har också väckt frågor om konstens roll och resursfördelning. Med den nya installationen har museet ytterligare cementerat sin status som ett konsttempel i världsklass.

Samtidigt som museet firar sitt nya spektakel kämpar många mindre institutioner och enskilda konstnärer med svag ekonomi. De flesta konstnärer får inte anständigt betalt för sitt arbete – inte heller vid Aros, enligt uppgifter. Den korta stillheten i ögonblicket innan ljusshowen börjar, är den värd en sådan enorm budget? Denna festivalbelysning? Frågan är retorisk, men kritikern konstaterar att dessa nya konsttempel reser sig mitt i ett armod, som kulisser i en värld som lever av och för sina kulisser. Det gör dem förstås inte mindre magnifika.

Ändå är det just den där bråkdelen av sekunden, när himlen mörknar och allt är tyst, som utgör kärnan i Turrells verk. Bortom neonfärgerna och gigantomanin finns en stillhet som påminner om katedralernas mystik. Kanske är det där, i övergången mellan ljus och mörker, som installationen verkligen når fram. Men för den som söker lugnet räcker det inte med en halvtimmes färgspel – det krävs tålamod och närvaro. Och i en tid av ständiga intryck kan det vara just det svåraste.