POETISK STRÖMNING MELLAN SPRÅK OCH KULTURER

Natalie Diaz diktsamling ”Postkolonial kärleksdikt” har nu nått svenska läsare genom Athena Farrokhzads och Adam Westmans översättning. Diktsamlingen, som belönades med Pulitzerpriset 2021, erbjuder en poetisk resa där floder, kroppar och identiteter flyter samman i ett flerspråkigt landskap.

”Jag menar flod som verb. En händelse. Den rör sig inuti mig just nu”, skriver Diaz i dikten ”Kroppen är det första vattnet”. I samma dikt konstaterar hon också: ”Detta är en dålig översättning, som all översättning.” Raden pekar på översättandets inneboende problematik – att något oundvikligen förändras när språk förflyttas mellan kulturer, kroppar och traditioner.

Diaz, som föddes 1978 och växte upp i Fort Mojave Indian Village nära Coloradofloden i Kalifornien, använder sitt mojavespråkliga arv som ett genomgående tema. Hon förklarar: ”Jag bär en flod. Det är jag: ’Aha Makav. Det är ingen metafor.” Och vidare: ”Översatt betyder ’Aha Makav: Floden rinner genom vår kropps mitt så som den rinner genom vårt lands mitt.”

När Diaz trespråkiga dikter på engelska, spanska och mojave nu även tar sig uttryck på svenska, blir de en del av vår litterära kontext. När hon skriver erotiskt sinnligt om ”grönheten” – ”Henne inuti mig/ under en grön timme jag inte kan hejda./ Grön ådra i hennes hals, grön vinge i min mun,/ grönt törne i mitt öga” – väcks associationer till svenska poeter som Emilia Hasselquist Langefors. Och när Diaz besjunger höfter på olika vis, påminner det om Maria Maunsbachs kärleksfulla beskrivningar av lår.

Diaz bakgrund är lika mångbottnad som hennes poesi. Innan hon blev poet var hon professionell basketspelare. Hon debuterade 2013 med diktsamlingen ”När min bror var aztek”, också den översatt till svenska av Farrokhzad och Westman. Den samlingen beskrivs som en ”käftsmäll” där våld, sorg, raseri och förtvivlan över en bror som dör av drogmissbruk flätas samman med referenser till både Szymborska och gatuslang.

”Postkolonial kärleksdikt” rör sig med samma språkliga rörlighet, men innehållet är mer ömt och kärleksfullt, dock aldrig sentimentalt. Under ett framträdande på årets Littfest i Umeå berättade Diaz hur hon som ung ständigt pendlade mellan biblioteket och basketträningen – hur läsning och fysisk ansträngning på ett märkligt sätt kompletterade varandra. Hon beskrev också hur basketspelandet lärt henne att tänka framåt, att förutse motståndarens nästa drag. Liknande blixtsnabba vändningar och överrumplingar kännetecknar även hennes poesi.

En dikt kan exempelvis börja med de dramatiska raderna: ”Min bror har en kniv i handen./ Han tänker hugga min far.// Det skulle kunna vara en bibelberättelse/ om det inte redan vore en berättelse om stjärnor.// Jag gråter skorpioner – spindeldjuren klirrar/ mot golvet som gula metallsaxar.”

Trots de dramatiska skiftningarna bärs dikterna fram med en lugn och stadig diktion. Hos Diaz finns ett patos, en stabil tyngd som blir tydlig när hon framför sina dikter. Detta kan kopplas till erfarenheten av att stå utanför normen – att vara queer, rasifierad och minoritetsstämplad i olika sammanhang ger en särskild insikt i motståndets natur, vilket påverkar både språket och tilltalet.

Även om vissa ordkombinationer förlorar sin ursprungliga klang i översättningen – som ”Catching copper” som blir ”Fånga kulan” på svenska – är tillgången till Diaz poesi på svenska en betydande litterär händelse. Som Diaz själv påpekar kan alla översättningar betraktas som bristfälliga, men alternativet – att inte översätta alls – vore betydligt sämre.

Med ”Postkolonial kärleksdikt” berikas den svenska poesin med en ström av nya bilder, tankar och uttryck – en poetisk flod som bär med sig sitt ursprung men som också blir en del av vårt gemensamma litterära landskap.