Därför får Cecilia Düringer Lagercrantzen 2026

Cecilia Düringer tilldelas Lagercrantzen för sitt kritiska folkbildningsarbete

– Va? Seriöst?! Är det du? Fett coolt!

Så reagerar gymnasieeleverna Tilde, Niklas, Thea och Oliver när de får syn på Cecilia Düringer i den rekonstruerade arbetarbostaden från sekelskiftet på Stockholms stadsmuseum. Med rustig vedspis och gulaktiga gardiner som kuliss sitter ”P3 Historia”-programledaren i den knarrande kökssoffan när eleverna ivrigt börjar fråga hur hon väljer ämnen och om hon gjort program om Marie Antoinette eller samurajen Musashi.

Nu får Cecilia Düringer ta emot Lagercrantzen för sin insats som kritisk folkbildare. När hon tillfrågas om hur det känns svarar hon med ödmjukhet:

– Jag känner mig på något sätt ovärdig. Men Olof Lagercrantz Strindbergbiografi var en av de första fackböcker jag läste. Det var ett liv och ett driv i den som jag verkligen fastnade i.

Folkbildande författarbiografier är något som ligger Düringer varmt om hjärtat, precis som för Olof Lagercrantz själv. En betydande del av avsnitten i ”P3 Historia”, programmet som når 180 000 lyssnare varje vecka, handlar just om författare – Strindberg med hans ”genialitet, galenskap och glödgade penna”, Mary Shelley, Karin Boye och Carl Michael Bellman.

– Jag är ju gammal svensklärare. Man kan inte sluta tjata om Bellman, Selma Lagerlöf och Karin Boye, säger hon.

På frågan om hur man gör Bellman tillgänglig för dagens ungdomar svarar hon att det handlar om att hitta detaljer som får historiska personer att kännas mänskliga.

– Som till exempel att han kallades för ”Calle” – då har Bellman liksom satt sig ner vid bordet i ögonhöjd. Men jag tycker ofta att det finns en fixering vid att allt måste likna vår tid. Ofta är det ju tvärtom. Man vill snarare försvinna från vår tid.

Efter nästan 15 år som lärare sökte och fick Cecilia Düringer jobbet som programledare för nystartade ”P3 Historia” 2017. Det blev en omedelbar succé. Sedan dess har hon triumferat som allmänbildningsekvilibrist i ”På spåret”, skrivit en lärobok i litteraturhistoria och arbetat med ett projekt om de svenska häxprocesserna. Hennes signum är en kombination av stringent kunskapsförmedling och språklig lekfullhet. När hon skriver om upplysningstidens litteratur kan hon jämföra utbudet med ”en chipshylla en fredagskväll”.

– Jag tycker om halsbrytande stilbrott, utan att för den skull sätta kepsen bakochfram. När vi berättar i ”P3 Historia” att kejsar Nero kommer till världen i sätesbjudning säger vi att han kommer till världen med röven först – och han också kommer att visa sig vara en av vår historias största arsel.

Düringer framhåller att klassrumserfarenheten har varit viktig i hennes arbete med kunskapsförmedling.

– Det gäller i all form av gestaltande kunskapsförmedling. Om man ritar något knas på tavlan eller använder ett oväntat ord så vaknar de till! Det gäller att hålla dem på tårna.

Bildningsresan började inte i något kulturellt privilegierat sammanhang. Düringer växte upp i en liten by på Östgötaslätten, och världen öppnades när hon började gymnasiet i Linköping.

– Jag kan säga att min smala lycka är att jag var ful och töntig när jag var barn. Så de nöjen som erbjöds andra stod inte till buds mig. Och då kunde jag i stället försvinna in i att läsa.

Hennes språkliga förebilder fick hon tidigt genom Tage Danielsson, Kalle Anka och Merri Viks böcker om Lotta.

– Det var då jag fattade att livet blir mycket roligare om man vet att det är Shakespeare hon citerar – och att det är mycket roligare att kolla på Saturday Night Live-klipp ifall man kan någonting om amerikansk historia eller nutidspolitik.

I dagens politiska klimat, där konsensus kring folkbildningens betydelse har brutits, ser Düringer med oro på utvecklingen.

– Jag är ju public service-anställd så jag kan inte uttala mig i politiska frågor. Men jag tror att nedskurna anslag till folkbildningsverksamhet är förödande. Bildning är ju inte någonting som kommer av sig självt, ingenting som alla människor bara har i sig. Det behöver vara en angelägenhet för hela samhället.

Om bildningens status i Sverige idag menar hon att det måste finnas en grundläggande överenskommelse om värdet av kunskap.

– Jag tänker mig att det måste finnas något slags överenskommelse om att vi gör vår värld bättre och större genom att lära oss saker. Men det är också jobbigt att bilda sig. Det är jobbigt och dyrt och därför har det hög status men kanske lågt utfall i politiken.

Hon talar engagerat om den ”utväxling” som sker inom en människa när hon lär sig nya saker och den inre värme som blir resultatet av ett övervunnet motstånd.

– Alla blir ju jätteglada när de fattar grejer! Vi vet att det är bättre att läsa längre texter än att skrolla korta snuttar, men i dag är ju den allmänna synen tyvärr att allt motstånd ska nedkämpas – inte genom att vi klarar av svårigheterna utan genom att vi tar bort dem.

När en av gymnasieeleverna frågar om hennes favoritepok i historien svarar Düringer att industrialiseringen i Europa är särskilt intressant.

– Jag tror att den digitala eran i framtiden kommer att ses som en naturlig följd av mekaniseringen och industrialiseringen och att vi lever i ett enormt skifte.

Hon hyser en stark övertygelse om värdet av fysiska läromedel och vill gärna skriva fler sådana.

– Alla elever borde få sina läromedel – alltså riktiga böcker som de sedan får ta hem. Kalla mig bakåtsträvare, men det är överlägset om man ska lära sig saker. Jag vill att de ska få klottra i sina böcker. Skriva i marginalen, stryka under, riva ut sidor om så krävs – äga dem!

När gymnasieungdomarna lämnat familjen Pihlqvists lägenhet reflekterar Düringer över sitt tidigare läraryrke. Hon saknar eleverna men inte nödvändigtvis skolans administration.

– När jag ser dem så här – de som går i tvåan… De är liksom varma i kläderna men ännu inte på väg bort. Det är det bästa, att få göra deras liv större.